Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson avslutade nyligen en veckolång turné i norra Sverige med besök i Härnösand och Sundsvall. Besöket präglades av intensiva torgmöten, selfietagningar med anhängare och en gemensam debatt med Liberalernas partiledare Simona Mohamsson – en samverkan som speglar den komplicerade dynamiken inom Tidökonstellationen inför nästa val.

Under besöket i Härnösand välkomnades Åkesson på Stora torget som ”Sveriges nästa statsminister”. Efter talet formades snabbt en kö av anhängare som ville få autografer på SD-kepsar och t-shirts samt ta selfies med partiledaren. Mötet visade på den starka lojalitet SD-ledaren har bland sina kärnväljare, men också på de utmaningar partiet står inför.

En kvinna i slöja konfronterade Åkesson direkt angående partiets syn på religiösa symboler och krävde svar på om han ville tvinga henne att ta av sig hijaben på allmänna platser, trots att hon bott i Sverige i tjugo år. Åkesson svarade att även om han respekterar hennes frivilliga val, så anser han att hijab inte bör bäras i Sverige.

En annan anhängare tackade Åkesson för hans ”kamp” för lägre bensinpriser och uttryckte sin uppskattning för vad han måste ”stå ut med” – en kommentar som visar på den känsla av belägring som vissa SD-väljare känner.

Norra Sverige utgör ett strategiskt viktigt område för Sverigedemokraterna inför nästa val. I det förra riksdagsvalet fick SD strax över 20 procent av rösterna i Västernorrlands län, där Härnösand ligger, medan Socialdemokraterna dominerade med närmare 40 procent. SD har som uttalat mål att locka över socialdemokratiska väljare i regionen – en strategi som är avgörande för partiets ambitioner.

När Åkesson tillfrågas om norra Sverige kan vinna valet åt Tidösidan är han tydlig: ”Absolut. Det är egentligen ingenting som tyder på att den utveckling vi såg i förra valet där vi fick rätt mycket väljare från S inte kan fortsätta.”

Opinionsläget visar dock utmaningar för Tidökonstellationen. Enligt DN/Ipsos senaste mätning från juni låg oppositionen med ett övertag på runt tio procentenheter. Sverigedemokraterna ligger visserligen nära sitt tidigare valresultat, men den verkliga akilleshälen för Tidösidan är Liberalernas låga stöd. I flera opinionsmätningar har partiet legat mellan 1-2 procent av rösterna – vilket hotar hela högerkonstellationens chanser att behålla makten.

Det är mot denna bakgrund som den gemensamma framträdandet mellan Åkesson och Liberalernas partiledare Simona Mohamsson ska ses. På turneens sista kväll träffades de först på en takterrass i Sundsvall för en drink, innan de debatterade i en festlokal dekorerad med SD-ballonger.

Det är inte första gången de två syns tillsammans offentligt. För någon vecka sedan besökte Mohamsson Åkessons turné på Göta Kanal, och de har synts ihop flera gånger sedan de i mars presenterade ett gemensamt ”Sverigelöfte” i en kram som fick stor uppmärksamhet.

”Det är väl ganska naturligt. Vi är de två partier som stått längst ifrån varandra i många avgörande frågor. Och det är väl framför allt mig som det liberala partiet har haft problem med, och vice versa,” konstaterar Åkesson.

Under debatten, som leddes av Vidar Andersson och behandlade ämnen som jämställdhet, bistånd och integration, uppstod flera skarpa meningsutbyten. De munhuggades om bland annat pappamånadernas vara eller icke-vara, där Mohamsson anklagade Åkesson för att ”gaslighta” henne om vad som är liberalt.

Publiken var tydligt SD-vänlig, vilket fick Åkesson att uppmana dem att applådera även Mohamsson ”om hon säger något bra – annars blir det väldigt orättvist.” Mohamsson kontrade kvickt: ”Jag gillar att du säger ’om'” – och fick applåder.

Efter debatten utropade en åhörare: ”Jag önskar att alla debatter var så här! Det går ju att lyssna!” Åkesson beskrev tonen som ”lagom nivå, kamratligt. Vi är inte överens om allt men kan ändå hitta det gemensamma.”

För Åkesson är det strategiskt viktigt att visa samarbetet med Liberalerna: ”För mig är det viktigt när jag ska motivera för mina väljare att vi vill bilda regering tillsammans, att de lär känna Liberalerna på ett sätt som de inte gjort.”

På frågan om det hjälper eller stjälper Liberalerna att synas med SD svarar han: ”Jag tror inte det förändrar någonting åt det negativa hållet.”

Samtidigt som turnén pågick uppstod en kontroversiell incident när SD-toppen Richard Jomshof kallade Aftonbladets politiske chefredaktör för ”en quisling” – ett uttalande som kritiserades både från oppositionen och Tidökollegerna. Många analytiker menar att sådana uttalanden riskerar att skrämma bort de mittenväljare som behövs för att Tidösidan ska lyckas vinna valet.

Åkesson erkänner problematiken: ”Så är det ju. Det finns borgerliga väljare som inte tycker att vi ska vara med i det där samarbetet. Men Sverigedemokraterna måste också få vara Sverigedemokraterna. Det gäller att våra väljare också är nöjda.”

Han förtydligar dock: ”Jag menar inte att man ska kalla folk för quisling. Jag tycker det är onödigt. Men det pratas väldigt lite om behovet av våra väljare i de här sammanhangen. Man pratar bara om ’Magdamoderaterna’.”

Kommentaren avslöjar en av de grundläggande spänningarna i Tidösamarbetet – balansen mellan att bredda väljarbasen mot mitten och att samtidigt behålla sina kärnväljare. För Sverigedemokraterna innebär detta en ständig balansgång mellan att framstå som regeringsdugliga och att behålla den identitet och retorik som attraherat deras väljarbas.