Tidigare Sigtunaelev om tystnadskulturen: ”Som att eleverna styr skolan”

När Emma ser tillbaka på sin tid vid Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket, en av Sveriges mest ansedda internatskolor i Sigtuna, är det inte studierna som dominerar minnena. I stället beskriver hon en vardag präglad av rasistiska skällsord, rädsla och panikångest. Hon väljer att berätta sin historia för att varna för en tystnadskultur som hon menar präglar skolan. Den elev som slår larm om kränkningar, säger hon, riskerar att själv bli straffad.

– Jag är väldigt orolig för att de elever som berättat om vad de utsatts för kommer att bli utfrysta nu, säger Emma.

Hennes vittnesmål gäller Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket, SSHL, som i dag är en av landets mest kända internatskolor. Skolan ligger i Sigtuna, strax norr om Stockholm, och har en internationell profil med både svenska och internationella gymnasieprogram. Den lockar elever från hela världen, och många av dem bor på skolan under terminerna. För dessa unga innebär skolgången en flytt hemifrån långt innan de fyllt arton – en situation som kräver trygga vuxna och en fungerande elevvård.

Skolans vd och skolchef, Sofia Kinberg, har reagerat på uppgifterna. I ett skriftligt uttalande skriver hon att ”det är oerhört allvarligt att det förekommit kränkningar”. Hon vill dock inte kommentera Emmas fall närmare. Den typiska hållningen väcker frågor: Hur många har drabbats? Vad gör skolan konkret för att skydda dem som vågat berätta?

Emma berättar om en skolmiljö där kränkningarna inte bara kommer från andra elever utan också handlar om hur skolan hanterar dem. Hon menar att det finns en kultur där lojalitet mot skolan går före elevernas trygghet. Den elev som söker stöd kan i stället mötas av misstro eller tystnad. Rädslan för att bli utfryst, eller anklagad för att svartmåla skolan, gör att många väljer att tiga.

Sigtunaskolans historia sträcker sig långt tillbaka, och genom åren har den byggt ett starkt varumärke. För många föräldrar är en plats på SSHL en biljett till framtida framgång. Men just den statusen kan också vara ett hinder för förändring. En anrik skola med höga ambitioner har mycket att förlora på öppen kritik, och det kan skapa incitament att tona ner allvaret i kränkningar snarare än att granska dem öppet.

Problemen som Emma beskriver är inte unika för SSHL. Forskning och flera tidigare uppmärksammade fall visar att internatskolor och elitskolor i Sverige och internationellt brottas med liknande utmaningar. Elever som lever på skolan är extra utsatta, eftersom de inte kan gå hem till en trygg miljö efter skoldagens slut. Skolan blir både arbetsplats, hem och social arena, och en kränkning kan därför få större konsekvenser än i en vanlig gymnasieskola. Att under lång tid utsättas för rasistiska skällsord kan leda till ångest, sömnsvårigheter och andra psykiska besvär – något som Emma vittnar om när hon beskriver tiden präglad av panikångest.

I Sverige har skollagen och diskrimineringslagen tydliga krav på att skolor aktivt ska arbeta mot kränkande behandling. Varje skola ska upprätta en likabehandlingsplan och utreda anmälningar. Skolinspektionen har under flera år granskat skolors arbete med trygghet och studiero, och bristande åtgärder har lett till kritik och krav på förbättringar. Men lagstiftningen räcker inte om kulturen tillåter tystnad. Emma hoppas att hennes berättelse ska bidra till att skolan tar problemen på allvar och att fler elever ska våga tala ut utan att riskera repressalier.

Sofia Kinbergs uttalande visar att skolan är medveten om att något gått snett. Frågan är vad som händer nu. För Emma handlar det inte om att hämnas på skolan, utan om att skydda de elever som fortfarande går där. Hon hoppas att vuxenvärlden tar ansvar och att de som berättat om sina upplevelser inte lämnas att hantera konsekvenserna ensamma. Om inget förändras, varnar hon, kommer tystnaden att fortsätta kosta elever deras trygghet.