Anna-Lena Laurén: Berlinvänsterns problem känns igen från Sverige

Elif Eralp såg ut att ha hela Berlin framför sig. Efter vänsterpartiet Die Linkes historiska seger i delstatsvalet den 20 september låg vägen till borgmästarposten i Rotes Rathaus – det röda rådhuset – öppen. I stället har hon hamnat i en politisk skandal som handlar om något betydligt känsligare än bostadspolitik: hennes förhållande till de radikala falangerna inom det egna partiet.

Die Linke vann med 25,7 procent av rösterna och blev därmed största parti i Berlinparlamentet för första gången sedan murens fall. Partiet mer än fördubblade sitt stöd jämfört med förra valet. Mycket av äran tillskrevs Eralp, 45, som under valrörelsen profilerat sig som en tuff motståndare till de stora fastighetsbolagen. Hennes löfte om att förstatliga bostäder och sloganen om att berlinare ska ha råd att leva nådde långt utanför partikretsarna.

Men segern har följts av turbulens. Det som nu hotar Eralps kandidatur är en intervju i Der Spiegel. När Eralp skulle godkänna citaten i förväg skickade hennes talesperson av misstag tillbaka ett dokument där Eralps egna anteckningar fanns kvar. Där framgår att borgmästarkandidaten och hennes man är rädda för Ibrahim Ibrahim, en tysk-palestinsk aktivist med kopplingar till den marxistiska organisationen PFLP, som EU klassificerar som terrororganisation.

I anteckningarna skriver Eralp att hon ångrar intervjun och inte vill förekomma i sammanhang där Ibrahims namn nämns. Spiegel publicerade anteckningarna och ställde den för Eralp obekväma frågan: Kan man vara borgmästare i Berlin om man är rädd för radikalerna?

Konflikten har sina rötter i Neukölln, en av Berlins mest kända arbetarstadsdelar. På Die Linkes valvaka där dök en misstänkt klanchef upp och fotograferades tillsammans med Ibrahim. Ibrahim har tidigare kallat Hamasledaren Yahya Sinwar för martyr, efter att denne dödats av israeliska styrkor 2024. Ibrahim har också fotograferats tillsammans med Vanessa Emde, en Die Linke-politiker från Neukölln som sitter i Berlins delstatsparlament. Emde har sagt att bara människor har rätt att existera, inte stater – ett uttalande som tolkats som ett ifrågasättande av Israels rätt att existera. Hon hotas nu av uteslutning ur partiet.

Eralp själv är dotter till politiska flyktingar från Turkiet och framstår i många avseenden som en typisk medelklassberlinare. Hon bor med sin man och två barn i en hyreslägenhet i Kreuzberg, och barnen går i en skola i kvarteret. Få tvivlar på att hennes rädsla är äkta. Men just det är problematiskt. Att bekämpa extremism och kriminalitet hör till borgmästarens kärnuppdrag.

Frågan har blivit en belastning i de pågående regeringsförhandlingarna. Berlin är en stadsstat med samma status som ett förbundsland, med eget parlament, Abgeordnetenhaus, och egen regering, Senat. Borgmästaren leder regeringen. Nu kräver tunga socialdemokrater, bland annat försvarsminister Boris Pistorius, att SPD lämnar förhandlingarna med Die Linke. Deras argument är att det inte går att lita på att partiet gjort upp med antisemitismen inom de egna leden och att Eralp är för svag för att ta itu med problemet.

Trots den interna kritiken har SPD inlett koalitionsförhandlingar mellan Die Linke och De Gröna. Det är fortfarande fullt möjligt att Eralp blir Berlins nästa borgmästare. Den senaste tidens debatt har dock försvagat henne, och för att rädda både kandidaturen och förtroendet för partiet tvingas hon nu snabbt markera avstånd till den radikala falangen. Det lär betyda att huvuden kommer att rulla inom Neukölln-grenen.

Berlin är dessutom indelat i tolv stadsdelar, som alla har en egen borgmästare och ett eget fullmäktige med 55 mandat. Neukölln har länge varit en av Die Linkes starkaste fästen, men också en plats där partiets inre motsättningar är som tydligast. Frågan är om Eralp kan ena partiet – eller om skandalen kostar henne det som för bara några veckor sedan såg ut som en given seger.