Väljare i Serbien: Första gången jag känner hopp

På Slavijatorget i centrala Belgrad är trafiken tät och de flesta har bråttom. Neda och Jana stannar ändå till mitt i rörelsen. Dagen före stod de på samma plats tillsammans med en folksamling som de säger uppgick till 150 000 människor. De stödde Studentlistan, den politiska rörelse som nu utmanar Aleksandar Vucics nationalistiska parti SNS i valet.

– Det var vackert. Vi var 150 000 personer, säger Neda.

Hon sammanfattar en känsla som många i Belgrad ger uttryck för.

– För första gången på länge hoppas vi.

Både Neda och hennes vän Jana har deltagit i studentprotesterna som pågått i två år. I början var demonstrationerna lugna. Jana berättar att det var studenterna som själva insisterade på det. Men när rörelsen växte till en bredare medborgarrörelse blev regeringens svar hårdare.

– Studenterna insisterade på det, men sedan växte det till en medborgarrörelse och då blev regeringens svar våldsammare, säger Jana.

På gatorna i centrala Belgrad märks en försiktighet. Flera av dem som TT talar med vill inte uppge sina fullständiga namn. En av dem är Jelica, som är utbildad journalist. Hon tror att rädslan för Vucics allt hårdare repression är utbredd. Ändå vågar hon hoppas, även om hon är skeptisk.

– Vi får se vad som händer. Vucic kommer inte att ge upp makten så lätt, säger hon.

Misstron mot det politiska systemet är djup. När frågan om vad som måste förändras kommer upp, är svaret ofta detsamma: korruptionen.

– Det är roten till alla problem, säger Jana.

Ekonomen Milica håller med. Hon säger att hon kommer att rösta på nummer 3, alltså Studentlistan. För många i Serbien räcker inte lönen till. Hon efterfrågar bättre skolor, sjukvård och infrastruktur.

– Vi behöver förändring, det har vi inte haft de senaste tio åren. Vi behöver skolor, bättre sjukvård, en fungerande infrastruktur.

Ändå beskriver hon ett hopp som hon inte har känt tidigare.

– Jag ryser när jag säger det. Det är första gången jag känner hopp. Folk är enade – yngre och äldre går ihop och vill göra något tillsammans.

Taxichauffören Marija är av en annan uppfattning. Hon kör genom Belgrads gator, förbi byggnader som bombades av Nato 1999 och som fortfarande står tomma. Hon tycker att det mesta har blivit sämre under de senaste 30 åren.

– Och demonstrationerna kommer inte att förändra något, säger hon.

Klyftorna i samhället växer, menar Marija. När hon kör förbi ett enormt palats i nyklassicistisk stil, byggt för ägaren av det regeringsvänliga mediebolaget TV Pink, kommenterar hon det med ett fnys.

– De rika här har det lätt. De blir bara rikare medan de fattiga får det värre.

Studentlistan har vuxit fram ur protesterna och försöker utmana etablissemanget på ett sätt som skiljer sig från tidigare oppositionsförsök. Rörelsen samlar studenter, akademiker och pensionärer, och saknar den typiska partiapparaten. Frågan är om den breda mobiliseringen kan omvandlas till faktisk politisk förändring.

Det politiska läget är spänt. SNS har dominerat serbisk politik i över ett decennium, och Vucic, som varit president sedan 2017, har länge anklagats för att knyta nära band till oligarker, begränsa pressfriheten och försvaga rättsväsendet. Internationella bedömare har varnat för att den demokratiska utvecklingen i Serbien backat. Inför valet har oppositionen samlats kring krav på rättsstat, oberoende institutioner och välfärd.

Utgången kan också få betydelse för Serbiens relation till EU och för utländska investeringar. Serbien är formellt kandidatland till EU, men framstegen inom rättsstat och pressfrihet har varit begränsade. En regering som tar itu med korruptionen och stärker rättssäkerheten skulle kunna förbättra landets ställning internationellt. Fortsatt repression och politisk instabilitet riskerar i stället att försvaga ekonomin och förtroendet från omvärlden. För vanliga medborgare i Belgrad handlar frågan ytterst om löner, skola, sjukvård och rättvisa.