Karl Dalén: ”Blodbadet” tvingar Republikanerna till förändring

Washington. Storförlusten i mellanårsvalet har satt i gång en intern maktkamp inom det republikanska partiet. Flera av de kandidater som Donald Trump stödde i nyckelstater förlorade, och allt fler partiföreträdare säger nu öppet att tiden är inne att bryta sig loss från den tidigare presidentens inflytande. Frågan är vilken riktning den konservativa rörelsen ska ta.

Mellanårsvalet i november såg länge ut att bli en framgång för republikanerna. Joe Bidens popularitet var låg, inflationen hög och väljarna missnöjda med utvecklingen i landet. Många bedömare förväntade sig en så kallad röd våg. Den uteblev. Visserligen tog republikanerna tillbaka majoriteten i representanthuset, men segern var knapp och partiet förlorade flera viktiga senatsval. Framför allt föll Trumpstödda kandidater i delstater som Pennsylvania, Arizona och Georgia – platser som borde ha varit inom räckhåll för ett starkt republikanskt år.

Förlusten har väckt frågor om Trumps politiska tyngd. Sedan 2016 har han format det republikanska partiet i sin egen bild. Hans slagord ”Make America Great Again” blev en rörelse som flyttade partiet åt höger i frågor om invandring, handel och utrikespolitik. Men valresultatet tyder på att hans politik och hans person också kostar röster bland väljare i förorterna, bland oberoende och bland måttfulla republikaner. Det är en insikt som nu sprider sig bland partistrateger och kongressledamöter.

Redan under valnatten började kritiken höras. Flera republikanska ledare pekade ut Trump som en belastning snarare än en tillgång. De menar att hans ständiga påståenden om valfusk 2020, hans personangrepp och hans polariserande stil gjorde det svårare för partiet att vinna i vågmästarstater. Bakom stängda dörrar är missnöjet ännu större. De kommande veckorna väntas fler republikaner ta avstånd från honom, även om få vågar göra det offentligt.

En av dem som lyfts fram som en möjlig efterträdare är Floridas guvernör Ron DeSantis. Han omvaldes med stor marginal och har lyckats kombinera en hård konservativ politik med ett bredare väljarstöd. Han undviker i stor utsträckning Trumps fixering vid det förra presidentvalet och framstår därför som en mer regerbar kandidat för partiet. Många kampanjstrateger ser honom som den som kan föra Trumps politik vidare utan Trumps problem.

Men Trump är långt ifrån färdig. Hans stöd bland gräsrötterna är fortfarande starkt. Miljontals republikanska väljare ser honom som en outsider som vågar säga ifrån, och varje öppen utmaning riskerar att splittra partiet. Det gör att etablerade republikaner befinner sig i ett svårt läge. Att ta avstånd från Trump kan locka tillbaka vissa väljare, men det kan också utlösa en motreaktion från den mest lojala delen av partiet.

Historiskt sett har partiet varit här förut. Efter Mitt Romneys förlust i presidentvalet 2012 genomförde republikanerna en stor intern utredning som pekade på behovet av att nå nya väljargrupper, särskilt bland minoriteter och unga. Slutsatserna lades dock åt sidan när Trump klev fram och erövrade partiet med en helt annan agenda. Frågan är om historien nu upprepar sig, fast i omvänd riktning.

De närmaste veckorna blir avgörande. Trump har antytt att han inom kort kan tillkännage en ny presidentkandidatur. Ett sådant besked skulle tvinga partiet att ta ställning. Om han ställer upp i primärvalen kommer hela debatten att handla om hans roll och hans inflytande. Om han avstår öppnas vägen för en ny generation republikanska ledare, men också för en kamp om vilken typ av konservatism som ska forma partiet.

Demokraterna har samtidigt anledning att vara försiktiga. Valresultatet innebär inte att partiet har fått ett starkare mandat. Opinionen visar att väljarna fortfarande är djupt missnöjda med ekonomin och med situationen på migrationsområdet. Om Biden-administrationen inte lyckas vända utvecklingen kan republikanerna, oavsett vem som leder dem, stå betydligt starkare inför presidentvalet 2024.

Internationellt följs utvecklingen i Washington med stor uppmärksamhet. Under Trumps tid vid makten blev relationerna med både Europa och Nato frostiga. Han ifrågasatte långvariga allianser, hotade med tullar och drev en linje som oroade många regeringar. En mer traditionell republikansk politik skulle sannolikt tas emot lättnad i flera europeiska huvudstäder. Samtidigt är det oklart hur stor förändringen blir, eftersom Trumps idéer fortsatt har starkt stöd inom partiet.

En sak är säker: den republikanska krisen handlar inte bara om en person. Den handlar om vilken politisk väg USA ska gå under de kommande decennierna. Trumps inflytande kan minska, men hans politik och de krafter som bär fram honom finns kvar. Frågan är om partiet kan enas kring en ny ledare – eller om konflikten mellan Trumptrogna och kritiker kommer att fortsätta att prägla den konservativa rörelsen ända fram till nästa presidentval.