Kris för Moskvas vänner i Västafrika – ryska styrkor pressade

Rysslands militära närvaro i Västafrika ifrågasätts efter allvarliga motgångar

Det ryska intåget i Västafrika skulle bli en propagandaseger för Moskva i ett område där Frankrike och övriga EU-länder misslyckats i kampen mot radikala islamister. Men efter en omfattande koordinerad attack över hela Mali i veckan har regimen förlorat kontrollen över den viktiga staden Kidal i norr, medan landets försvarsminister har dödats i en självmordsattack nära huvudstaden Bamako.

President Assimi Goïta tvingades framträda i statlig tv för att stoppa rykten om sin egen död. Händelserna har väckt allvarliga frågor kring Rysslands förmåga att skydda sina allierade och om framtidsutsikterna för juntaledda regimer i Mali, Burkina Faso och Niger.

”Händelsen har visat att de ryska styrkorna strider lojalt med regimen, men de är inte särskilt effektiva,” säger Nina Wilén, direktör för Afrikaenheten vid Egmontinstitutet i Antwerpen.

Från västligt till ryskt stöd

Under en längre period var det Frankrike och andra EU-länder – däribland Sverige – som bistod i kampen mot militant islamism i Västafrika. Arbetet mötte dock betydande motgångar och efter ökande frustration inom militären genomfördes kupper i Mali (2020), Burkina Faso (2022) och Niger (2023).

Dessa länder isolerades snabbt av Afrikanska unionen och det västafrikanska samarbetsblocket Ecowas. Västländerna hann knappt protestera mot de odemokratiska maktövertagandena innan juntorna kastade ut dem och vände sig till Moskva för stöd.

Det ryska engagemanget började med den ökända Wagnergruppen, som senare ombildades till Africa Corps efter grundaren Jevgenij Prigozjins död 2023. Africa Corps har en tydligare koppling till Rysslands försvarsdepartement, vilket har inneburit tillgång till tyngre vapen och materiel samt nya soldater i Västafrika.

Bakslagen avslöjar brister

Trots denna förstärkning har de ryska styrkorna inte kunnat visa några större framgångar på slagfältet. Förra helgens attack i Mali betraktas som det största bakslaget hittills för Ryssland i regionen.

”Det är talande att det inte kom några separata stöduttalanden från Niger och Burkina Faso efter attacken i Mali. Man får intrycket av att de ville vänta och se om president Assimi Goïtas regim skulle överleva eller om det skulle komma någon ny som de kan samarbeta med,” säger Wilén.

Tuaregerna i norra Mali kan mycket väl behålla kontrollen över staden Kidal, där ryska trupper besegrades och tvingades förhandla sig ur knipan. Däremot är det mindre troligt att islamisterna vill genomföra ett fullständigt maktövertagande i Bamako.

”De vill nog inte ta över. Även om de har förmåga att genomföra koordinerade attacker över hela landet, är det en annan sak att ta över och styra det, särskilt utan folkligt stöd i huvudstaden,” förklarar Wilén. ”De är nog mer intresserade av att tvinga fram en regim som de kan arbeta med, som kan införa sharialagar.”

Rysslands begränsade ambitioner

Rysslands ambitioner verkar begränsas till att skydda regimerna snarare än länderna och dess befolkningar. Wagnergruppen har vid flera tillfällen anklagats för krigsbrott mot civila. Samtidigt erbjuder Moskva en annan form av mjukare stöd, särskilt till Burkina Fasos president Ibrahim Traoré, som fått hjälp med propaganda.

Traoré har byggt upp en stor kontinental följarskara genom aggressivt användande av AI-genererade videoklipp med ryskt signum. Han försöker framställa sig som en arvtagare till den legendariska ledaren Thomas Sankara, som styrde Burkina Faso under 1980-talet innan han dödades i en militärkupp. Kritiker avfärdar dock Traoré som en billig kopia av originalet.

Retoriken kretsar kring panafrikanism, ekonomiskt självbestämmande och frigörelse från Frankrikes ”neokoloniala bojor”. Ett av de senaste utspelen handlar om ett nytt flygbolag som ska serva de tre länderna.

Ekonomisk kris bakom retoriken

I verkligheten går ekonomin mycket dåligt i alla tre länder. Värst är läget i Mali där islamistiska grupper har utsatt huvudstaden Bamako för långvariga bränsleblockader. Frustrationen växer även i de andra länderna. Regionen har en lång historia av handel, men alla tre länder saknar kustlinje, vilket försvårar kontakten med omvärlden.

”Det är en stor klyfta mellan ledarnas retorik och verkligheten. Det är inte så konstigt. Det är en väpnad konflikt som pågått länge och ekonomin står helt stilla. Inga investeringar, inga pengar i omlopp, det finns inget att göra,” säger antropologen Jesper Bjarnesen vid Nordiska Afrikainstitutet.

”Om man följer Traoré kan man få intrycket att konfliktläget är under kontroll och att utvecklingen rullar på. Det är där som kedjan hoppar av,” tillägger Bjarnesen.

Traoré tycks själv frukta befolkningens dom allt mer. Redan ett år efter sitt maktövertagande begränsade han domstolarnas oberoende. I december förra året upplöstes alla politiska partier, och i april konstaterade han att ”demokrati inte är något för oss”.

En återgång till demokratiskt styre verkar mycket avlägset i samtliga tre länder, oavsett vem som kommer att styra framöver.

”I EU jobbar man nog hårt just nu för att skapa nya former av relationer till länderna utan att man samarbetar med juntorna. Någon form av relation måste man ha till dem,” avslutar Bjarnesen.