Världens blickar riktas ofta mot Kinas toppresultat i Pisa-undersökningen, där elever från landets mest välmående regioner placerar sig högst upp i internationella jämförelser. Men testet ger en skev bild av verkligheten. De skolor som deltar ligger i Peking, Shanghai och de rika kustprovinserna Jiangsu och Zhejiang, tillsammans förkortade BSJZ. Där bor omkring 200 miljoner människor, men områdena är inte representativa för hela Kina.
Enligt Världsbanken skulle Kina fortfarande klara sig bra i Pisa om hela landet deltog, men resultaten skulle inte räcka till topplaceringar. Banken har beräknat sambandet mellan disponibel inkomst och provresultat, och konstaterar att den ekonomiska utvecklingsnivån spelar stor roll.
En av dem som ser skolvardagen inifrån är en lärare i Peking som i artikeln kallas Li. Hon har undervisat i 20 år vid en helt vanlig skola med drygt 1 000 elever. Det är ingen skola som föräldrar flyttar till för att komma in på. Den har aldrig deltagit i någon Pisa-mätning, och eleverna är 14–15 år gamla.
Li beskriver en skola som förändrats. Eleverna pratar allt mer under lektionerna, trots regler om tystnad. Förr kände hon sig respekterad, nu händer det att hon inte gör det. När hon tar stökiga elever åt sidan får hon ofta höra att ämnet är svårt, att föräldrarna inte kan hjälpa till med läxorna eller att familjesituationen är besvärlig.
Föräldrarna har också blivit tuffare. De ringer klagomålslinjer eller myndigheter direkt om de är missnöjda. Skolan måste då svara inom 24 timmar. Li berättar att hon ibland måste ta fram kamerabilder för att visa att hon inte gjort fel. Sedan är det hennes uppgift att prata med föräldrarna tills de är nöjda och slutar klaga.
Trots den traditionella bilden av den stränga kinesiska läraren som fyller eleverna med kunskap inför det avgörande universitetsprovet gaokao, har Li en mer nyanserad syn. Skolan spelar inte så stor roll i det längre perspektivet, säger hon. Visst är gaokao viktigt, och de som har lätt för sig får bra möjligheter. Men studierna är bara en liten del av livet. Det viktigaste är hur man hanterar svårigheter, menar hon.
Sedan fem år tillbaka får hon inte ge eleverna för ansträngande läxor. Myndigheterna har infört ett tak, och läxorna hon ger tar högst 20–30 minuter att göra. Det är enligt henne inte en bra utveckling. Trycket på eleverna kommer numera inte från skolan, utan från eleverna själva och från föräldrarna.
På hennes skola är det inte längre tillåtet att ranka elever efter resultat eller dela in dem i grupper. Då kan föräldrarna klaga. Samtidigt säger hon att de bästa skolorna fortfarande tävlar med varandra i olika ämnen.
Att utbildning tas på största allvar i Kina är dock tydligt. Sista året på gymnasiet tillbringar många elever tolv timmar om dagen, sex dagar i veckan, med att memorera och repetera inför det fruktade provet till universitetet. Resultatet avgör vilket universitet de kommer in på.
Vardagen på Lis skola är strukturerad. Lektionerna börjar klockan åtta, men inte med morgongymnastik som på många andra håll. Den kläms in mellan två lektioner senare på dagen. Mobiltelefonerna samlas in på morgonen och lämnas tillbaka när eleverna går hem. Två gånger om dagen gör eleverna ögongymnastik, lunchen är 40 minuter och skoldagen slutar klockan tre.
Eleverna ansvarar själva för städningen i klassrummet. De suddar tavlan, hämtar lunch, sopar och torkar golv. En städerska tar hand om korridorerna. Efter klockan tre erbjuds idrott och andra aktiviteter för dem vars föräldrar inte kan hämta tidigt. Vissa elever studerar på egen hand tills skolan stänger klockan 17.40. En gång om året gör Li ett hembesök hos varje elev, under sommarlovet eller vinterlovet.
Att vara lärare i Peking har hög status, jämförbart med att arbeta på en myndighet. Lönen ligger på omkring 20 000 kronor i månaden, medan snittlönen i Kinas storstäder är 15 000–19 000 kronor. Pensionen blir nästan lika hög som lönen, vilket är ovanligt.
Trots ljudnivån och de kritiska föräldrarna trivs Li med sitt yrke. Eleverna kallar henne ibland för ”storasyster Li”, ett tecken på förtrolighet. Flera elever som mår dåligt vänder sig till henne. Hennes viktigaste uppgift, säger hon, är att lära eleverna att möta livet med optimism.
– Först och främst vill jag att mina elever är och blir lyckliga. Det är min teori om vad som är min viktigaste uppgift som lärare.
