Michael Winiarski: Europa kan ta över USA:s medlarroll i Ukraina

Finlands president Alexander Stubb och Norges statsminister Jonas Gahr Støre har inlett en direkt kontakt med Rysslands president Vladimir Putin. Samtalet, som hållits på initiativ av de två nordiska ledarna, kan tolkas som ett kvitto på att USA:s försök att få ett slut på kriget i Ukraina har misslyckats. Av Donald Trumps löfte under valrörelsen om att stoppa kriget inom 24 timmar blev det ingenting.

Vad som sades i samtalet har inte offentliggjorts. Enligt sedvanlig diplomatisk formulering beskrivs det som ”öppet och substantiellt”. Samtalet ägde rum vid en tidpunkt då Kreml under flera veckor signalerat att Europa bör ges en roll i framtida fredsförhandlingar.

Snart har fem år gått sedan Ryssland inledde den fullskaliga invasionen av Ukraina. Sedan våren 2022 har inga reella fredssamtal ägt rum mellan parterna. Vladimir Putin har konsekvent avvisat ukrainska förslag om vapenvila.

I stället har samtalen mellan Trump och Putin kretsat kring en lösning som utgått från Rysslands maximalistiska krav: erkännande av ryska territoriella erövringar, inga trovärdiga säkerhetsgarantier för Ukraina, regimskifte i Kiev och en omfattande nedrustning av det ukrainska försvaret. Krav som Volodymyr Zelenskyj avvisat.

Dessutom har samtalen förts över huvudet på Ukraina och utan Europa vid bordet. Det är mot den bakgrunden som Putins utrikespolitiske rådgivare Jurij Usjakov i helgen öppnade för att Europa ska inkluderas. Efter toppmötet i Anchorage i Alaska i augusti 2025 såg det ut som att USA skulle kunna diktera villkoren och tvinga Kiev till eftergifter, sade Usjakov. Men det har inte fungerat. ”Det räcker inte att enbart tala med Kiev, vi måste tala med hela Europa, som fullt ut stöder Kiev”, sade han.

Den signalen har nu fått Stubb och Støre att agera. De uppger att de talade med Putin som representanter för sina respektive länder, inte för hela Europa, och att samtalen skedde i samförstånd med Ukraina. Initiativet väcker flera frågor. Danmarks och Sveriges regeringar uppges inte ha konsulterats. Det är också oklart i vilken utsträckning Frankrike och Tyskland var informerade. Sannolikt var USA med på initiativet.

Finland och Norge är båda Natomedlemmar och grannländer till Ryssland. Deras kontakter med Moskva kan därför få en särskild tyngd i ett läge där de ordinarie diplomatiska kanalerna i stort sett är frysta. Samtidigt markerar de att en europeisk röst, om än inte en samordnad sådan, nu försöker ta plats i ett diplomatiskt spel som hittills dominerats av Washington och Moskva.

Varför Ryssland plötsligt vill tala med Europa kan bero på flera saker. En förklaring är att Kreml ser den amerikanske presidenten som försvagad, både inrikespolitiskt och internationellt. Trump har inte heller lyckats förmå Zelenskyj att följa uppmaningen att sluta attackera ryska oljeraffinaderier. USA har dessutom dragit in det mesta av sitt ekonomiska och militära stöd till Ukraina. I dag är det i praktiken Europa som står för nästan allt bistånd. Utan europeisk medverkan blir en fredsuppgörelse svår att genomföra.

Men Ryssland har också en bredare agenda. Moskva vill lyfta frågan om hela Europas säkerhetsarkitektur. Den nuvarande ordningen, där en majoritet av Europas länder ingår i Nato, uppfattas av Kreml som ett hot mot Ryssland. Redan i december 2021, i upptakten till den fullskaliga invasionen, krävde Ryssland att Nato skulle dra tillbaka sin militära närvaro i Polen, Rumänien och Baltikum till 1997 års nivåer. Sedan dess har både Finland och Sverige gått med i försvarsalliansen, vilket ytterligare förändrat den säkerhetspolitiska kartan i norra Europa.

Det ryska utspelet kan läsas som början på ett diplomatiskt genombrott eller som ett försök att splittra väst. Samtidigt fortsätter Ryssland att trappa upp bombkriget mot ukrainska städer och infrastruktur. Några tecken på att Moskva är berett att lindra sin militära press finns ännu inte.

Frågan är nu hur de europeiska ledarna och USA kommer att förhålla sig till det nordiska initiativet. Klart är att den diplomatiska kartan håller på att ritas om, och att Europas roll i samtalen om Ukrainas framtid blir allt svårare att bortse från.