Michael Winiarski: Polska högerns spricka kan missgynna Donald Tusk

Polens förre premiärminister Mateusz Morawiecki har uteslutits ur det nationalkonservativa partiet Lag och rättvisa (PIS) efter att ha bildat en egen grupp i parlamentet. Gruppen, som kallas Utveckling Plus, samlar ett 40-tal ledamöter. Morawiecki vägrade skriva under en lojalitetsförklaring till partiledaren Jaroslaw Kaczynski, och uteslutningen är den allvarligaste sprickan i PIS historia sedan partiet grundades 2001.

PIS har dominerat den polska högern i två decennier och suttit vid makten i sammanlagt tio år. Perioden kantades av upprepade konflikter med EU om rättsstatens principer, migrationspolitik och domstolarnas oberoende. Efter valet 2023 förlorade partiet regeringsmakten till Donald Tusks proeuropeiska Medborgarkoalition (KO). Partiet förblev då störst i parlamentet, men stödet har sjunkit från 35 procent i valet till omkring 20 i de senaste mätningarna. KO ligger samtidigt runt 30.

Morawieckis nya högerprojekt presenterar sig som mindre radikalt och mer teknokratiskt, med fokus på ekonomisk tillväxt – en profil som ska locka mittenväljare. Uppriktigheten i den måttfullheten ifrågasätts dock. Som premiärminister 2017–2023 samarbetade Morawiecki nära med flera EU-fientliga och öppet proryska ledare, däribland Ungerns Viktor Orbán, Spaniens Santiago Abascal och Italiens Matteo Salvini.

Samtidigt har PIS förlorat monopolet på de mest högerextrema väljarna. Det libertarianska partiet Konfederationen, lett av Slawomir Mentzen, och det radikalnationalistiska Polska kronans konfederation (KKP), lett av Grzegorz Braun, har tillsammans omkring 20 procents stöd. Konfederationen riktar en stor del av sin propaganda mot biståndet till Ukraina, motsätter sig ukrainskt Natomedlemskap och vill förhandla med Vladimir Putin om ett slut på kriget. Braun, som är öppen fascist, antisemit och förintelseförnekare, skyller kriget på väst och uttrycker förståelse för Ryssland.

Den polska högern består nu av fyra partier som konkurrerar inbördes: PIS, Morawieckis nybildning, Konfederationen och KKP. Splittringen kan försvaga högern, men den kan också vara en fördel: olika partier kan attrahera olika väljargrupper – urbana, lantliga och nationalistiska. Räknar man samman deras aktuella opinionssiffror når de omkring 50 procent av rösterna. Kaczynski har dessutom själv rört sig högerut i konkurrensen om nationalistväljare, vilket ytterligare suddat ut skillnaderna mellan de fyra partierna.

För Medborgarkoalitionen ser läget dystrare ut. KO står tämligen ensamt med drygt 30 procent. Av de mindre partierna i koalitionsregeringen är det bara Vänstern som klarar femprocentsspärren. Om val hölls i dag skulle Tusk förlora regeringsmakten.

Förutsättningarna för en högerregering är dock osäkra. PIS har på förhand uteslutit samarbete med Braun. Kaczynski har sagt att en allians med Braun vore som en allians med Putin. Enligt uppgifter har USA markerat att en polsk regering med Braun inte är acceptabel. Men som exempel från andra länder, inte minst Sverige, visar kan löften inför ett val få stå tillbaka när regeringskorten ska läggas.

Tusks liberala koalition vann valet 2023 med parollen ”stoppa PIS”. Snart tre år senare har regeringen haft svårt att visa upp resultat, och stödet har urholkats. En viktig orsak är presidenten Karol Nawrocki, som tillträdde 2025. Trots att presidentposten enligt konstitutionen främst är ceremoniell har Nawrocki systematiskt använt sin position för att blockera lagar och bygga ett eget maktcentrum. Han lanserades av Kaczynski, men uppträder alltmer som en samlande ledare för extremhögern, i takt med att Kaczynski framstår som åldrad och försvagad.

Om drygt ett år, i oktober 2027, går Polen till parlamentsval. Utgången är svårbedömd. Den splittrade högern kan få en stor andel av rösterna, men det komplicerade mandatfördelningssystemet gynnar de större partierna. För Tusk handlar det om att övertyga väljarna om att tre år av hans styre har varit bättre än de åtta åren med PIS. Polen är EU:s femte folkrikaste medlemsland och en central aktör i stödet till Ukraina. En regeringsförändring i Warszawa skulle därför få konsekvenser långt utanför polsk politik.