Erik de la Reguera: Utegångsförbud är riskabelt – kan få motsatt effekt

Emmanuel Macrons regering har infört nattliga utegångsförbud i Paris, Lille, Lyon, Nice och flera andra franska städer. Beslutet är ett direkt svar på helgens våldsamma kravaller, som skakat delar av landet och återigen aktualiserat frågan om säkerhet, utanförskap och statens roll. Förbudet är tänkt att visa handlingskraft och lugna oroliga stadsdelar, men frågan är om det får avsedd effekt – eller om det tvärtom fördjupar konflikten.

De drabbade städerna hör till Frankrikes mest strategiskt viktiga. Paris är landets politiska och ekonomiska hjärta. Lille, i norr, är en knutpunkt mot Belgien och norra Europa. Lyon har vuxit till ett centrum för näringsliv och forskning, medan Nice är en av Medelhavets mest kända turistdestinationer. Att införa utegångsförbud just här innebär att en stor del av landets befolkning och ekonomiska aktivitet påverkas direkt. Det ger också åtgärden en symbolisk tyngd som går bortom de enskilda städernas gränser.

Bakgrunden är helgens oroligheter, där våldsamma sammanstötningar mellan polis och demonstranter har präglat flera stadsdelar. Frankrike har vid flera tillfällen under de senaste decennierna hanterat urbana kravaller. Efter förortsoroligheterna 2005 infördes undantagstillstånd, och under terrorattackerna 2015 användes nödlagar för att ge myndigheterna utökade befogenheter. Under pandemin 2020 infördes också nattliga utegångsförbud i franska städer. Men beslutet att nu återigen ta till couvre-feu – ett verktyg som förknippas med kris och undantagstillstånd – är kontroversiellt.

Utegångsförbudet innebär i praktiken att människor inte får vistas på allmänna platser under natten. Polisen har fått i uppdrag att genomföra kontroller och utfärda böter för den som bryter mot reglerna. För regeringen är syftet tydligt: att återupprätta ordningen och visa att staten inte tappar kontrollen. Kritiker menar dock att åtgärden träffar fel. Många av de områden där kravallerna har ägt rum är socioekonomiskt utsatta förorter med hög arbetslöshet och stor misstro mot polisen. För unga män i dessa områden kan ett utegångsförbud upplevas som ytterligare ett bevis på att de betraktas som ett problem snarare än en del av samhället.

Historiskt har effekten av sådana förbud varit blandad. I vissa fall har de bidragit till att dämpa våldet och ge polisen arbetsro. I andra fall har de fungerat som en magnet för arga demonstranter. En risk är att kravallerna flyttar till andra städer eller tidpunkter. En annan är att förtroendet för rättsväsendet fortsätter att urholkas. Redan innan helgens händelser låg förtroendet för polisen på en historiskt låg nivå i flera av landets förorter.

För näringslivet är utegångsförbudet ett tveeggat svärd. Å ena sidan kan det skapa trygghet för företagare som drabbats av helgens oroligheter. Å andra sidan slår det direkt mot nattlivet – barer, restauranger, klubbar och kulturevenemang – som redan har haft tuffa år. Turistorter som Nice är särskilt känsliga. En bild av oroligheter och mörklagda gator kan skrämma bort resenärer och skada det lokala näringslivet under lång tid. Även Paris, vars varumärke i hög grad bygger på trygghet och öppenhet, påverkas av att poliser och gendarmer patrullerar tomma gator i skenet av gatlyktor.

Emmanuel Macrons regering befinner sig nu i en svår balansgång. Från höger kommer krav på hårdare tag och fler poliser. Från vänster kommer varningar om att repression inte löser de sociala problem som ligger bakom kravallerna. En utredning av helgens händelser är att vänta, men redan nu står det klart att något måste göras. Frågan är om ett utegångsförbud är rätt verktyg. För den som vill visa styrka är det en enkel och synlig symbol. För den som bor i ett område där tilliten till staten redan är låg kan det bli en bekräftelse på att systemet inte lyssnar.

De kommande dagarna blir avgörande. Om utegångsförbudet får nattgatorna att tystna kan regeringen peka på att det fungerade. Men om oroligheterna fortsätter, eller om förbudet i sig blir en samlingspunkt för protester, kan det snabbt förvandlas till en politisk belastning. Frankrike har varit här förut. Frågan är vad som krävs för att bryta mönstret.