Sigrid Melchior: Rädslan för Le Pen kan avgöra kampen om EU:s pengar

Bryssel. När EU:s stats- och regeringschefer samlas kring förhandlingsbordet i Bryssel är stämningen spänd. På en enda punkt är alla överens: det förslag till ny sjuårsbudget som ligger på bordet kan inte godtas. Men enigheten slutar där. Hälften av medlemsländerna kräver mer pengar, hälften vill ha mindre. En kompromiss vid toppmötet framstår i nuläget som avlägsen, och frågan är om den stundande franska valrörelsen kan rubba positionerna.

Förhandlingarna gäller EU:s långtidsbudget, den så kallade fleråriga budgetramen. Den styr hur mycket unionen får spendera över en sjuårsperiod och lägger grunden för allt från jordbruksstöd och regionalpolitik till forskning, klimat, migration och försvar. Långtidsbudgeten är därmed en av EU:s viktigaste politiska frågor – och en av de svåraste att enas om. För att den ska kunna antas krävs i praktiken enhällighet mellan medlemsländerna, och parlamentet ska dessutom ge sitt godkännande. Det ger enskilda länder stora möjligheter att påverka innehållet, men det gör också att förhandlingarna ofta blir utdragna och konfliktfyllda.

De senaste årens kriser har gjort budgetarbetet ännu mer komplicerat. Coronapandemin tvingade fram ett stort återhämtningspaket, och samtidigt har nya utgiftsbehov vuxit fram inom exempelvis energi och försvar. Flera länder vill nu se en budget som återspeglar dessa förändrade prioriteringar. Andra länder, framför allt de som betalar mest in till EU:s kassa, är oroliga för att ökade utgifter ska leda till högre medlemsavgifter eller att nationella budgetar trängs undan. Storbritanniens utträde ur unionen har dessutom skapat ett nytt hål i finansieringen, vilket förstärkt motsättningen mellan dem som vill täcka underskottet med nya intäkter och dem som i stället vill skära i utgifterna.

Den traditionella skiljelinjen går mellan nettobidragsländer och nettomottagare. De nordiska länderna, Nederländerna och Österrike har länge drivit en stram budgetlinje. För dem handlar det om återhållsamhet och om att varje satsad euro ska ge tydliga resultat. Sverige har tillhört den grupp som efterfrågat en minskad avgift och en mer återhållsam budgetram. På den andra sidan står bland annat Sydeuropas länder och flera medlemsstater i östra och centrala Europa. De vill värna jordbruksstödet och sammanhållningspolitiken, som de ser som avgörande för att minska klyftorna inom unionen. Utan en balans mellan dessa intressen riskerar hela budgeten att falla.

Ytterligare en stridsfråga är kopplingen mellan EU:s pengar och rättsstatens principer. Flera medlemsländer, däribland Sverige, har krävt att utbetalningar ska kunna stoppas till länder som inte respekterar oberoende domstolar och demokratiska institutioner. Det förslaget möter dock hårt motstånd från bland annat Polen och Ungern, som ser det som ett sätt att politiskt styra medlemsländerna. Den konflikten har tidigare blockerat överenskommelser och riskerar att göra det igen. Frågan är känslig eftersom den berör både pengar och nationellt självbestämmande, och den har blivit en symbol för den bredare maktkampen mellan EU:s institutioner och nationella regeringar.

Samtidigt riktas blickarna mot Paris. Frankrike har traditionellt varit en av de tydligaste förespråkarna för en expansiv EU-budget och för stärkta gemensamma satsningar. Men med ett presidentval i sikte blir det politiska spelet i Frankrike mer oförutsägbart. En valrörelse kan försvaga en sittande presidents handlingsutrymme, och en ny politisk majoritet skulle snabbt kunna ändra landets förhandlingsposition. Många bedömare menar därför att den franska utvecklingen kan bli avgörande för om EU-ledarna till slut kan nå en uppgörelse. Just nu är det dock svårt att se hur de olika lägren ska kunna mötas inom den tid som står till buds.

Utgången av förhandlingarna får betydelse långt utanför EU:s institutioner. Långtidsbudgeten anger vilka investeringar som kan räkna med offentligt stöd inom exempelvis infrastruktur, grön omställning och digitalisering. För företag och investerare är signalerna från Bryssel viktiga, eftersom budgeten skapar långsiktiga förutsättningar för projekt i hela unionen. Utan en överenskommelse riskerar EU att inleda nästa budgetperiod utan en gemensam ram. Det skulle i praktiken innebära tillfälliga budgetar, försenade program och ökad osäkerhet för regioner, forskningsinstitutioner och företag som väntar på besked.

Toppmötet i Bryssel är därmed långt mer än en teknisk diskussion om siffror. Det handlar om unionens framtida prioriteringar, om maktbalansen mellan medlemsländerna och om EU:s förmåga att leverera på sina löften. Frågan är om ledarna kan överbrygga de djupa motsättningarna – eller om den franska valrörelsen blir den faktor som till slut gör det möjligt.