Jonas Fröberg: Europas bilkris hotar Norrbottens gröna stål

Kunder som BMW, Mercedes-Benz och Volkswagen har tecknat avtal om att köpa så kallat grönt stål från det nya stålverket i Boden, Norrbotten. Därmed binds några av Europas största biltillverkare fast vid Sveriges satsning på fossilfri stålproduktion. Samtidigt som dessa långsiktiga leveransavtal sluts, tyngs den europeiska bilindustrin av sjunkande vinster och ett osäkert konjunkturläge. Frågan om vem som i slutändan bär kostnaden för den gröna omställningen i norra Sverige blir alltmer central.

Bakgrunden är den storskaliga satsning som görs på fossilfritt stål i Norrbotten, där det statligt delägda bolaget H2 Green Steel bygger ett av världens första storskaliga stålverk med vätgasbaserad produktion. Anläggningen, som ligger i Boden och är under uppbyggnad, har potential att förändra den globala stålmarknaden, men kräver omfattande investeringar. För att projektet ska vara lönsamt krävs säkra köpare som är beredda att betala ett prispremium för en produkt med lägre klimatavtryck. Därför är de nya avtalen med de tyska biltillverkarna av strategisk betydelse, inte bara för bolaget självt utan för hela den svenska gröna industrisatsningen.

Att just biltillverkare är bland de första att binda sig vid det gröna stålet är knappast en slump. Fordonsindustrin står inför ett enormt omställningstryck, både när det gäller elektrifiering av fordonsflottan och krav på hållbara material i produktionen. Stål står för en betydande del av en bils totala vikt och därmed även dess klimatavtryck. För BMW, Mercedes och Volkswagen handlar det om att säkra leveranser av material som uppfyller framtidens hårdare miljökrav, samtidigt som de kan profilera sig som föregångare inom hållbar mobilitet. De tyska tillverkarnas engagemang sänder därmed en tydlig signal till marknaden att det finns en reell efterfrågan på den nya typen av stål.

Men bilden är tudelad. Samtidigt som dessa långsiktiga kontrakt skrivs, rapporterar den europeiska bilindustrin om vikande marginaler och minskad lönsamhet. Orsakerna är flera: höga energipriser, ökad konkurrens från kinesiska elbilstillverkare och en avmattning i den globala ekonomin. För de tyska jättarna innebär detta ett ökat kostnadstryck, där dyrare insatsvaror som grönt stål riskerar att ytterligare pressa marginalerna. Det paradoxala läget innebär att de företag som förväntas bära en stor del av omställningskostnaden själva befinner sig i en pressad ekonomisk situation.

Läget kompliceras ytterligare av politiska överväganden inom EU. Bryssel diskuterar nu huruvida systemet med gratis utsläppsrätter för stålindustrin ska förlängas, ett system som varit en central del av unionens klimatpolitik sedan handeln med utsläppsrätter infördes. Syftet med de fria tilldelningarna har varit att skydda europeisk industri mot koldioxidläckage, det vill säga att företag flyttar produktionen till länder med mindre stränga klimatregler. En förlängning av systemet skulle dock innebära att de traditionella stålverken, som fortsatt använder kolbaserade processer, får ekonomiskt stöd. Detta kan i sin tur fördröja omställningen till grönare alternativ och skapa en osäkerhet kring investeringar i nya teknologier.

För H2 Green Steel och andra aktörer inom den gröna stålsektorn vore en förlängning av gratis utsläppsrätter ett tungt bakslag. Dels skulle det innebära att konkurrensen med de etablerade stålverken sker på ojämlika villkor, dels riskerar det att skicka signaler om att EU inte fullt ut står bakom den teknikskiftning som krävs. Flera bedömare menar att en fortsättning på det nuvarande systemet skulle gynna kortsiktiga intressen på bekostnad av de miljömässiga och industriella mål som unionen satt upp. Samtidigt finns det starka röster från framför allt traditionella industriländer som Tyskland och Frankrike som varnar för att ett avskaffande av stödet skulle slå hårt mot jobb och konkurrenskraft inom den tunga industrin.

Konsekvenserna av detta politiska vägval blir direkt avgörande för norra Sverige. Satsningarna i Norrbotten och Västerbotten, ofta beskrivna som ett av Europas viktigaste industriprojekt, är beroende av en långsiktig och förutsägbar politik. Om EU väljer att förlänga stödet till den fossilbaserade stålindustrin, förskjuts balansen och det gröna stålets konkurrenskraft undermineras. I förlängningen kan det leda till att svenska jobb och investeringar hotas, trots att tekniken och viljan finns på plats.

Avtalen med BMW, Mercedes och Volkswagen visar att marknaden efterfrågar förändring. Frågan är om EU:s politik kommer att hinna ikapp de ambitioner som näringslivet nu visar prov på. För Boden, för svensk industri och för klimatet står mycket på spel när Bryssel nu tar ställning i en av de viktigaste industripolitiska frågorna på flera decennier. Vem som i slutändan betalar för omställningen – biltillverkarna, stålbolagen, staten eller EU:s skattebetalare – är en öppen fråga. Det som står klart är att beslutet kommer att få långtgående konsekvenser för den framtida industristrukturen i både Sverige och Europa.