En ny delrapport från svenska myndigheter pekar ut fyra områden inom hälso- och sjukvårdens försörjning som särskilt sårbara: infusions- och injektionsvätskor, medicinska gaser, medicintekniska produkter av polymera material samt personlig skyddsutrustning.
Det rör sig om produkter som vården inte klarar sig utan – dropp, syrgas och förbrukningsartiklar av plast och gummi. Sveriges egen tillverkningskapacitet är begränsad, samtidigt som beroendet av utländska råvaror, aktiva substanser och förpackningsmaterial är stort.
– För tillverkning av läkemedel krävs olika råvaror och förpackningsmaterial där vi är helt beroende av omvärldens tillgång. Så det är den största utmaningen vid importstopp, säger Tina Crafoord, direktör på Läkemedelsverket.
Delrapporten slår fast att full självförsörjning inte är ett realistiskt mål. I stället ser myndigheterna ett behov av att bygga upp lager av både färdiga produkter inom vården och insatsvaror hos tillverkare, för att skapa en buffert när leveranskedjor bryts. Enligt Tina Crafoord är det också den mest realistiska vägen framåt.
– Den intuitiva känslan kan vara att vi ska tillverka själva för att inte vara beroende av andra. Problemet är att vi också då är beroende av råvaror för tillverkning. Därför behöver vi lager, även av råvaror, säger hon.
Bakgrunden är att Sverige under lång tid varit förskonat från akuta försörjningskriser och därför inte byggt upp beredskapslager i den omfattning som nu bedöms nödvändig. Pandemins globala leveransstörningar och det försämrade säkerhetspolitiska läget i Europa har blottlagt sårbarheten i den svenska läkemedelsförsörjningen.
Läkemedelsverket har redan i dag en central roll i arbetet med att säkra tillgången till läkemedel som inte längre tillverkas i Sverige. Men lager är bara en del av lösningen, enligt läkemedelsbranschen.
– Försörjningsberedskap handlar inte bara om lager. Vi behöver också ett Sverige där det är attraktivt att investera, producera och utveckla läkemedel. I det geopolitiska läge vi har nu är en konkurrenskraftig läkemedelsbransch en del av vår motståndskraft, säger Bengt Mattsson från branschorganisationen Lif.
Han framhåller också att regioner och sjukhus måste ha större marginaler än i dag och kunna klara störningar utan att vara helt beroende av nya leveranser.
Samtidigt skärps kraven på lokal nivå. Från den 1 januari 2027 blir regioner och kommuner skyldiga att ha omsättningslager som motsvarar en månads normal förbrukning av läkemedel och medicintekniska produkter.
Enligt Socialstyrelsen är det nödvändigt för att köpa vården tid när leveranser störs.
– De lagren ska ge vården uthållighet vid störningar och överbrygga tiden tills andra åtgärder får effekt. Men vi kan inte lagerhålla oss ur alla kriser – därför behöver lagerhållningen kombineras med robusta försörjningskedjor och en förmåga att öka eller ställa om produktionen i Sverige, säger Klara Diskay, enhetschef på Socialstyrelsen.
Hon betonar att svensk produktion inte räcker om tillgången till insatsvaror brister.
– Ska vi ha en verklig tillverkningsberedskap behöver vi också säkerställa tillgången till de insatsvaror som krävs för att produktionen faktiskt ska kunna fungera i en kris eller ytterst krig, säger hon.
Sverige är här en liten aktör på en global marknad. En stor del av världens aktiva läkemedelssubstanser tillverkas i Indien och Kina, medan förpackningsmaterial och andra råvaror kommer från flera olika länder. Att bygga upp en helt inhemsk produktionskedja skulle ta decennier och kräva mycket stora investeringar.
Därför ligger fokus nu på att skapa en balanserad beredskap: lager för att klara kortsiktiga störningar, ökad produktionsförmåga för att minska sårbarheten på sikt och stärkt samverkan mellan myndigheter, regioner och industri. Delrapporten är en del i en större kartläggning av Sveriges försörjningsberedskap inom hälso- och sjukvården, och arbetet med att analysera ytterligare områden fortsätter.
