Baklängesskutt till knaster och ekon i ”Game on”

Armar svingas, formationer testas och en ljudkomposition av knaster, muller och ekon fyller rummet. Det är utgångspunkten i dansföreställningen ”Game on”, där publiken ställs inför en koreografisk värld som inte leder mot en tydlig berättelse. Kritikern Maina Arvas skriver att utmaningen ligger i att gå rakt in i en dansupplevelse där kroppar rör sig utan att visa vägen.

Föreställningen ansluter till en bredare riktning inom samtida dans där rörelse, ljud och rum vägs tyngre än handling. I stället för en traditionell dramaturgi bygger ”Game on” på upprepning, relationer och fysiska möten. Ljudbilden är central och skapar en atmosfär som både lockar och stör. Det är ett medvetet val som lämnar tolkningsutrymme åt betraktaren.

Den här typen av koreografi har under senare år blivit allt vanligare på svenska och internationella scener. Flera kompanier arbetar med konstnärliga processer där publiken inte förväntas följa en huvudperson eller ett tydligt budskap. I stället handlar det om att skapa närvaro och öppenhet. ”Game on” kan ses som ett exempel på en sådan utveckling, där formen i sig blir innehållet.

Samtidigt innebär den här typen av produktion en utmaning för arrangörer och producenter. En föreställning utan en enkel handling är svårare att marknadsföra, särskilt i en tid när biljettintäkter är osäkra och allt fler scener tävlar om publikens uppmärksamhet. Men den kan också locka en publik som söker något annat än traditionell teater. Det finns en växande efterfrågan på upplevelser som stimulerar sinnen och ställer frågor snarare än ger svar.

Flera fria dansgrupper och institutioner i Norden har länge arbetat inom detta fält. Scener i Stockholm, Göteborg och Malmö har bidragit till att etablera samtida dans som en egen konstform med internationell räckvidd. Samarbeten mellan koreografer, ljudkonstnärer och scenografer har blivit allt vanligare, och många produktioner turnerar även utanför landets gränser.

”Game on” rör sig i linje med dessa trender. Föreställningen utgår inte från en färdig idé om vad den ska betyda, utan skapar mening i mötet mellan kropp och ljud. Publiken inbjuds att delta med hela sin uppmärksamhet, men får ingen ledning. Det är en konstform som kräver tålamod och nyfikenhet, men som också kan ge starka upplevelser.

För dansscenen som helhet är satsningar av det här slaget viktiga. De visar att konsten kan fungera utan traditionella berättelser och att publiken är beredd att följa med i experimentella verk. I en tid när allt fler kulturinstitutioner kämpar med minskade anslag och ökade krav på publik ekonomi, blir det avgörande att utveckla nya sätt att möta människor.

Maina Arvas beskriver i sin recension hur formationer prövas och hur ljudet av knaster, muller och ekon skapar en särskild rytm. Det är en bild av en scen som är både fysisk och abstrakt. Dansarna rör sig i mönster som ständigt omprövas, och det är i själva omprövningen som verket hämtar sin kraft.

”Game on” är ett exempel på en föreställning som inte vill berätta en historia utan snarare undersöka hur rörelse och ljud kan påverka en publik. Det är en form som öppnar för olika läsningar och som gör varje åskådare till en aktiv deltagare. För den som är van vid tydliga budskap kan det vara en utmaning. För andra kan det vara just det som gör föreställningen betydelsefull.

Den konstnärliga utvecklingen inom dansen har under de senaste decennierna gått från stora berättelser mot allt mer abstrakta uttryck. ”Game on” befinner sig i den utvecklingen och visar att samtida dans fortfarande har något att säga – inte genom ord, utan genom kropp, rytm och rumslighet.