Lisa Bjärbo har skrivit en ny novell för Dagens Nyheter. ”Dagen då fågeln ska dö” publiceras i samband med höstlovet och handlar om Sally, som så gärna vill vara med klasskompisen Amina att hon nästan glömmer bort vad hon själv vill. En lördagsmorgon i oktober väcks Sally av att en talgoxe slår i fönsterrutan. Fågeln dör, och i stället för att ringa Amina – något hon annars gör först av allt – bestämmer hon sig för att ge fågeln en värdig begravning.
Bjärbo är en av Sveriges mest etablerade barn- och ungdomsboksförfattare. Hon föddes 1980 och har bland annat skrivit böckerna om Ivar och dinosaurierna samt skräckserien ”Smittan” tillsammans med Kim W Andersson. Hon har belönats med flera priser, däribland Astrid Lindgren-priset, Adlibrispriset och Nils Holgersson-plaketten. I ”Dagen då fågeln ska dö” återkommer hon till ett tema som präglat flera av hennes böcker: barns sociala villkor.
Idén till novellen kom från flera håll, berättar hon.
– En död fågel som jag såg när jag var ute och gick. Tanken på att det snart är höstlov, och att en sån vecka kan bli som en liten lucka i tiden. Och så min granne Cornelia som är tio år. Hon gjorde inget speciellt just nu, hon bara fanns. Men hon är en ständig inspirationskälla och förebild.
Novellen kretsar kring Sallys relation till Amina, som har hög status i klassen och som Sally tror att ”alla” vill vara med. Enligt Bjärbo handlar Sallys vilja att vara med Amina inte bara om gemenskap, utan också om rädsla.
– Ofta uppstår det tyvärr väldigt tydliga statustrappor bland människor i grupp. Vem styr vad som händer? Vem lyssnar alla andra på? Vem blir bjuden på halloweenfest, och vem blir det inte? Det gäller verkligen inte bara när man är ung, men kanske blir det extra tydligt i skolan. Det är svårt att komma undan sin skolklass och det sociala spelet som pågår där.
Sallys rädsla handlar enligt Bjärbo om att förlora sin plats.
– I Sallys fall tror jag både att det handlar om att hon vill vara med Amina, och att hon är rädd för vad som skulle hända om hon sa att hon inte ville det. Amina är en sån som ”alla” vill vara med, med väldigt hög status i klassen. Känslan är nog att allt kul som händer, händer runt Amina, och att man behöver hålla sig framme för att inte bli den som hamnar utanför.
I berättelsen finns också Jana, en klasskamrat som ofta är arg och som ritat en teckning av Döden. När Amina tar teckningen och hånar den inför hela klassen blir Jana ännu mer utstött. Sally lägger märke till att den döda talgoxens ögon påminner om Janas. Under begravningsförberedelserna – hon klär in en juiceförpackning i presentpapper, ordnar blommor och funderar på begravningsmusik – kommer hon att tänka på Janas mammas ord om att Amina styr hela klassen och att de andra tjejerna är som ”minioner”. Bilden fastnar, och Sally börjar ifrågasätta sin egen roll.
Mot slutet av novellen väljer Sally bort Aminas namn i telefonlistan. Hon skrollar i stället längre fram i alfabetet, till någon som ”är bra på döden” och som kanske vågar röra vid fågeln. Där antyds en möjlig vändning: att Sally kan bryta med det sociala spelet och söka sig till den som står utanför.
Bjärbo hoppas att läsarna tar med sig just den känslan. På frågan om vad hon vill förmedla svarar hon:
– Hopp och handlingskraft! Vore inte det mäktigt?
Det är en passande beskrivning av en novell där en död fågel blir startpunkten för något nytt.
Publiceringen av ”Dagen då fågeln ska dö” är också ett exempel på DN:s satsning på skönlitterärt berättande i tidningen. Kortprosa och noveller har en lång tradition i svenska dagstidningar, och för förlagens del handlar det ofta om att nå nya läsare genom nya kanaler.
