Ida Östenberg: Marco Rubio förfalskar den antika historien

När USA:s utrikesminister Marco Rubio nyligen talade i Aten, med Parthenontemplet på Akropolis i bakgrunden, var det inte demokratin eller filosofin som dominerade anförandet. Demokratin nämndes, men närmast i förbigående, liksom lagar, konst och vetenskap. I stället handlade talet om de antika grekernas kampvilja, styrka, hjältemod och tävlingsinstinkt. Enligt Rubio föddes den västerländska civilisationen hos dessa ”stora män”, och västvärlden måste sluta skämmas för att vara överlägsen. Ordet ”väst” upprepades nitton gånger.

Talet är ett exempel på hur antiken allt oftare används i högerpopulistisk politisk retorik, menar kritiker. Samtidigt som antiken uppmärksammas i populärkulturen – Christopher Nolans ”The Odyssey” har lockat hundratals miljoner biobesökare och grecisten Anne Carson tilldelades Nobelpriset i litteratur – cirkulerar en politiserad version av den grekisk-romerska världen. Den är hypermaskulin, västcentrerad och stridsbejakande. Donald Trump har drömt om en triumfbåge, techmiljardärer har iklätt sig gladiatorroller och röster höjs mot mörkhyade skådespelare i antika roller och kvinnliga översättare av Homeros.

Rubio beskrev grekerna och romarna som västvärldens fäder och uppmanade väst att med kraft försvara sig mot sina fiender. ”Vi måste sluta riva våra monument och upphöra med att bygga nedåt”, sade han och hänvisade till männen som byggde Parthenontemplet – män som ”byggde uppåt”. Att Parthenon uppfördes av slavar nämnde han inte. Rubio hävdade också att grekerna förstod att öppna gränser är skadligt. Däremot förtiger han att det inte fanns några nationalstater i antiken, att den grekiska kulturen växte fram i möte med fenicier, egyptier och perser, och att Rom var långt ifrån enkulturellt.

Reaktionerna i Sverige har gått isär. Carl Bildt kallade talet ”intressant och viktigt” på X, men påpekade att även andra kulturers bidrag borde ha nämnts. Ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin, citerade uppskattande delar av talet. På GP:s ledarplats beskrev Susanna Birgersson Tarras-Wahlberg det som ”ett välgörande, uppfordrande, efterlängtat ’vi’, fullt av historia, gemenskap, symbolik och potential”.

Bakom Rubios ”vi” finns ett galleri av 24 män och inga kvinnor. Där återfinns Akilles, Sokrates, Alexander den store och Julius Caesar – samt Columbus, Cortés och de amerikanska nybyggarna. Flera av dessa gestalter är minst sagt problematiska: Akilles offrade oskyldiga ynglingar på Patroklos grav, Alexander brände Thebe och sålde befolkningen till slaveri, och Caesar genomförde vad som ofta kallats folkmord i Gallien. Rubios ”vi” förutsätter ett ”dom”: de erövrade, de koloniserade, de förslavade, kvinnorna och alla som står utanför den västerländska civilisationen.

Begreppet västerländsk civilisation är i sig en konstruktion från tidigt 1800-tal, då de moderna grekernas frihetskrig mot Osmanska riket väckte fascination för antiken. Fienden då var perserna och deras arvtagare – turkarna, i dag iranierna. Rubios tal bär samma struktur. Han inleder med Xerxes och perserna som plundrade Aten 480 före Kristus, hyllar de 300 spartanerna vid Thermopyle och lyfter den amerikanske politikern Daniel Websters stöd till grekernas frihetskamp. Han talar om iranska mullors fanatism och terrorism. Budskapet är svartvitt: väst krigar med hjältemod och heder, medan Iran plundrar, bränner och terroriserar.

Vad Rubio inte nämner är minst lika intressant. Atenarnas segrar vid Marathon och Salamis, som länge hyllats som västvärldens räddning, får inget utrymme. I stället lyfts Sparta – den militaristiska stadsstat som förslavade hela befolkningsgrupper, praktiserade eugenik och beundrades av Nazityskland. Slagord från filmen ”300” har synts vid högerextrema aktioner i Charlottesville och vid stormningen av Kapitolium. Både Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och USA:s försvarsminister Pete Hegseth har nyligen talat om Sparta som förebild, och i Grekland har det forna nynazistiska partiet Gyllene gryning efterföljare i partiet Spartiates.

För kritiker framstår Rubios tal som ytterligare ett exempel på hur högerkrafter använder en mansfixerad, våldsförhärligande och exkluderande antikbild för egna syften. Att demokratiska krafter i Iran bör stödjas är de flesta överens om. Men kritiker har också påmint om att USA:s krigföring mot Iran inleddes med bombningar där omkring 120 skolbarn dödades, och frågan är om det ryms under rubriken västerländskt hjältemod. Rubio talade om det antika grekiska arvet – men det finns ett annat begrepp från samma värld: hybris.