Björn Wiman: Hanna Stjärnes avgång är ett symtom på något värre

Framtiden för Nobel Center är återigen oviss. I fredags kunde Dagens Nyheter avslöja att Hanna Stjärne lämnar sitt uppdrag som vd för Nobelstiftelsen och ordförande för Nobel Center. Enligt uppgifter till tidningen väcker hennes avgång frågor om interna slitningar inom stiftelsen, och bygget vid Slussen – där byggstarten planerats till nästa år – riskerar nu att försenas.

Beskedet är det senaste kapitlet i en mer än hundraårig historia av uppskjutna beslut, politiska strider och arkitektoniska kontroverser. Få byggprojekt i Sverige har en så turbulent bakgrund som försöken att ge Nobelpriset en permanent hemvist i huvudstaden.

Redan 1906 fick arkitekten Ferdinand Boberg i uppdrag att rita ett ”Nobelpalats” vid Djurgårdsbron i Stockholm. Projektet lades ner – det blev helt enkelt för dyrt. Under 2010-talet presenterades i stället planer på en byggnad med en omdiskuterad guldfasad på Blasieholmen, mitt emot Nationalmuseum. Även det projektet skrinlades, efter en utdragen strid där kung Carl XVI Gustaf gick in och fällde avgörandet med argumentet att han ”tyckte synd om Tullhuset”, den äldre byggnad på tomten som skulle ha fått ge vika.

Det aktuella Nobel Center vid Slussen är ritat av den brittiske arkitekten David Chipperfield och är tänkt att inrymma utställningslokaler, ett publikt evenemangscentrum och en permanent utställning om Nobelprisets historia och pristagare. Bygget har beräknats kosta mer än en miljard kronor, och finansieringen har varit en återkommande fråga. Projektet följer därmed ett mönster som känns igen från flera stora offentliga byggprojekt i Sverige, där stigande materialpriser och ett ansträngt byggläge har gjort kostnadsökningar och förseningar allt vanligare.

Nobelpriset är en av de få svenska institutioner som sätter landet på världskartan. Varje år följer medier över hela världen utdelningen i Stockholms konserthus och banketten i stadshuset, men en permanent plats där allmänheten kan ta del av pristagarnas forskning och verk har hittills saknats. Ett Nobel Center skulle enligt förespråkarna bli en scen för den internationella intellektuella gemenskapen – något som i dag inte finns i den svenska huvudstaden.

För många framstår frånvaron som svårförklarlig. Alfred Nobels testamente ligger till grund för ett av världens mest prestigefyllda pris, som sedan 1901 årligen uppmärksammas inom fysik, kemi, medicin, litteratur och fredsarbete. Ändå har Stockholm aldrig fått en byggnad som motsvarar Nobelprisets internationella status.

Norden visar att det går att genomföra stora kulturella prestigebyggen. Oslo har under 2000-talet byggt upp ett helt kulturstråk med sitt vita marmoroperahus, Munchmuseet, Nasjonalmuseet och Deichmanska biblioteket. Helsingfors stadsbibliotek Ode, som invigdes 2018, har blivit en av Nordens mest uppmärksammade offentliga byggnader, och Köpenhamn har fått både ett nytt operahus och en rad nya museer. Flera av dessa byggnader har blivit turistmål i sig själva och symboler för sina städers kulturella ambitioner.

I Sverige har kultursatsningarna i stället skett utanför huvudstaden. Nästan varje mellanstor svensk stad har under de senaste åren byggt moderna kulturhus och bibliotek, från Umeå och Uppsala till Malmö. Stockholm framstår alltmer som undantaget: operahuset är i förfall, och Nobel Center existerar än så länge bara som ett slagträ i den infekterade kulturdebatten.

Kritiker menar att det fortsatta fiaskot kring Nobel Center är symptomatiskt för den svenska synen på kultur. I stället för att se investeringar i kulturella institutioner som ett sätt att stärka stadens och landets självkänsla har kulturpolitiken länge präglats av kortsiktiga prioriteringar. Ett Nobel Center handlar om mer än en byggnad, menar förespråkarna. Det skulle vara ett monument över vetenskap, bildning och fred – värden som i dag utmanas från flera håll. Ytterligare förseningar skulle dessutom sända en dyster signal om Sveriges förmåga att fullfölja prestigefyllda kulturprojekt, menar bedömare.

Att projektet fortfarande tycks lika avlägset som en svensk regeringsbildning är enligt bedömare både skandalöst och symptomatiskt. Kravet från debattörer och kulturvärlden är ändå entydigt: få det byggt – helst i går.