Skogsmullar döljer nazisympatier i ekofascistisk thriller

I en recension av den svenska produktionen ”Nipster” skriver Helena Lindblad om en berättelse som rör sig i ett farligt gränsland. Huvudpersonen är en tystlåten tonåring som söker tröst på ett sommarkollo mot kalhyggen. Där dras tonåringen in i en miljö fylld av manipulation, hat och högerextremism. Lindblad kallar resultatet ojämnt, men otäckt spännande.

Det som gör ”Nipster” svår att slita sig ifrån är enligt recensenten hur skickligt den binder samman naturromantik med radikal politik. Kollot framstår till en början som en trygg plats, långt från samhällets brus. Men under ytan finns idéer som långsamt förgiftar den unga huvudpersonens längtan efter gemenskap. Det är en obehaglig skildring av hur en människa kan formas av sin omgivning, utan att själv förstå vad som håller på att ske.

Ämnet är högaktuellt. Kalhyggena har under senare år blivit en av Sveriges mest laddade politiska frågor. I flera regioner, inte minst i Norrland, har konflikter mellan skogsbolag, samebyar och miljöaktivister fått stort utrymme. Det handlar om allt från avverkningsrättigheter till kulturella värden och biologisk mångfald. I det sammanhanget har forskare varnat för att högerextrema grupper försöker utnyttja miljöengagemang för att nå nya anhängare. ”Nipster” gestaltar just detta, genom att låta en till synes oskyldig naturkärlek bli en inkörsport till något betydligt mörkare. Den visar att radikalisering sällan börjar med extremism, utan med en känsla av utanförskap.

Produktionen är inte ensam om att utforska detta tema. I flera internationella dramer har man på senare år skildrat unga människors väg in i destruktiva ideologier. Men ”Nipster” har en specifikt nordisk utgångspunkt. Skogen är här inte bara kuliss, utan en aktiv part i berättelsen. Den representerar en längtan efter det enkla och genuina – en längtan som gör huvudpersonen sårbar för dem som vill styra denne i en annan riktning. Samma spänning har gett avtryck i annan nordisk kultur, från dokumentärer till reportageböcker om skogens roll i samhället. Med sin blandning av natursköna miljöer och obehaglig politik har ”Nipster” goda förutsättningar att nå en bredare publik, även internationellt, där intresset för nordiskt drama är stort.

Helena Lindblad framhåller att produktionen har tydliga svagheter. Vissa delar är ojämna, och berättelsen tappar ibland fokus. Men hennes slutsats är att styrkan i den psykologiska skildringen väger upp. Det är sällan man ser så trovärdigt hur en ung människa gradvis förlorar sig själv i en ideologi. Det gör ”Nipster” till en angelägen, om än inte perfekt, berättelse.

I ett bredare perspektiv är produktionen ytterligare ett exempel på hur nordiskt drama har förskjutits mot samhällskritik. Serier om gängkriminalitet och segregation har dominerat utbudet under 2020-talet. Men nu blickar man mot skogen och dess dolda konflikter. Det är logiskt, med tanke på hur mycket plats skogsfrågan tagit i debatten. ”Nipster” gör anspråk på att visa vad som kan hända när den debatten övergår i något mycket mer oroande.

För tittaren innebär det en påminnelse om att onda intentioner inte alltid är uppenbara. De kan klä sig i vackra ord, naturnära ideal och löften om gemenskap. ”Nipster” ger inga enkla svar, men den ställer frågor som är svåra att ignorera. I en tid när unga människor söker efter mening och tillhörighet, är berättelser som denna viktigare än någonsin. Den visar att skogen, som för många är en fristad, också kan vara en plats där manipulation får fäste.

Lindblad sammanfattar det som att produktionen bär en naturromantisk mask. Det är en bild som stannar kvar. För i ”Nipster” är det just naturen som både tröstar och lurar. Den ger huvudpersonen det denne söker, men också in i det denne borde fly från. Kanske är det därför produktionen, trots sina brister, känns så relevant just nu.