Anna-Lena Laurén: Ryssland skulle behöva en Thomas Mann i dag

Anna-Lena Laurén har sett filmen ”Vaterland”. Hennes slutsats är att Ryssland behöver en Thomas Mann. I en kommenterande text jämför hon den tyske Nobelpristagarens roll under andra världskriget med den ryske författaren Michail Sjisjkins situation i dag.

”Vaterland” är en fransk-tysk produktion i regi av Pawel Pawlikowski, som 2015 fick en Oscar för ”Ida”. Filmen fick pris för bästa regi vid filmfestivalen i Cannes 2026 och är Polens Oscarskandidat. Sverigepremiären är planerad till juldagen.

Thomas Mann föddes 1875 i Lübeck i en förmögen köpmannafamilj. Med romaner som ”Buddenbrooks”, ”Bergtagen” och ”Döden i Venedig” blev han en av 1900-talets viktigaste tyska författare. Han fick Nobelpriset i litteratur 1929, främst för ”Buddenbrooks”. Under första världskriget var han präglad av tidens nationalism, men redan i början av 1930-talet var han en av Adolf Hitlers tydligaste litterära motståndare. Nationalsocialismen beskrev han som ”en flodvåg av excentriskt barbari och primitiv, massdemokratisk råhet av tivolikaraktär”.

Efter nazisternas maktövertagande brändes Manns böcker på bål 1933. Han gick i exil, först i Schweiz, därefter i Frankrike och senare i USA, där han blev medborgare 1944. I en intervju med New York Times 1938 formulerade han de berömda orden: ”Där jag är, är Tyskland.”

Under andra världskriget vände sig Mann till tyska lyssnare i radiosändningarna ”Deutsche Hörer!”. Han försökte tala förnuft till landsmännen och dolde inte den tyska skulden. När hans födelsestad Lübeck bombades i april 1942 sade han att han smärtades av tanken på Mariakyrkan och rådhuset, men att han tänkte på Coventry. ”Jag har inga invändningar – allt måste betalas”, sade han med hänvisning till de tyska bombningarna av den brittiska staden.

Många tyskar var rasande. Enligt Laurén levde de mitt i kriget och såg främst sitt eget lidande. De hade inget behov av en sanningssägare ur de egna leden. Mann fortsatte ändå. I en sändning den 27 september 1942 sade han att tyskarna kände till de outsägliga ting som har skett och sker i Ryssland och som drabbar polacker och judar, men att de föredrog att inte veta. Han var känd för sin svartsynta humor och skämtade om att kriget åtminstone förde med sig att Hitler inte hade tid att syssla med kulturpolitik.

När Mann återvände till Tyskland 1949 fick han motta en strid ström hatbrev. Även intellektuella angrep honom; författaren Gerhard Nebel skrev i Frankfurter Allgemeine i samband med Manns 75-årsdag 1950 att tyskarna aldrig får glömma vad som skiljer dem från Mann, ”vars motvilja mot Tyskland gränsar till dumhet”. Trots hatet var respekten stark. Han togs emot som en statsman, och både Öst- och Västtyskland ville använda honom som galjonsfigur. Mann älskade den tyska litteraturen och tog samma år emot Goethepriset i Frankfurt.

Lauréns jämförelse med Michail Sjisjkin bygger på att också denne är en exilförfattare. Sjisjkin lämnade Ryssland tidigt, kritiserade Vladimir Putin tidigt och har tagit avstånd från kriget. Han försöker väcka det ryska folket, ungefär som Mann försökte väcka tyskarna. Skillnaden är att Tyskland efter kriget erkände sin skuld och återuppbyggde en demokrati. Ryssland har inte besegrats, erkänner ingen skuld och har enligt Laurén ingen demokratisk tradition att falla tillbaka på. Ett demokratiskt Ryssland skulle därför få börja från noll.

Om Sjisjkin skulle mötas som hjälte om Putin faller är enligt Laurén oklart. Hon påminner om att ryssarna hatar Michail Gorbatjov, den ledare som gav dem frihet. ”Om det fanns en rysk Thomas Mann skulle han behöva Tyskland”, skriver hon.

”Vaterland” skildrar Thomas Manns återkomst till Tyskland 1949. Filmen tar konstnärliga friheter. Det verkliga Goetheårstalet hölls i Paulskyrkan i Frankfurt, medan filmen förlägger talet till Weimar i dåvarande Östtyskland. Manns son Klaus hade begått självmord flera månader före resan, men i filmen inträffar självmordet under vistelsen i Weimar. I rollerna ses bland andra Sandra Hüller och Hanns Zischler.

Thomas Mann bosatte sig aldrig på nytt i Tyskland. Han dog i Schweiz 1955, 80 år gammal.