Susanne Nyström: När någon säger internatkultur hör jag varningsklockorna ringa

Debatten om internatskolan i Sigtuna har under de senaste dagarna tagit ny fart. Efter uppgifter om en sluten kultur har både anklagelser och försvar formulerats. I en ledare i Dagens Nyheter den 13 oktober med rubriken ”När någon säger internatkultur hör jag varningsklockorna ringa” skriver ledarskribenten Susanne Nyström att mönstret är välkänt: först kommer vittnesmål, sedan ett försvar som tonar ner och omtolkar.

Sigtuna är en av Sveriges äldsta städer och platsen för en av landets mest kända internatskolor, Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket. Skolan grundades 1927 och lockar elever från hela landet med löften om studiero, traditioner och gemenskap. Men det är just den nära sammanhållningen som väcker frågor. Att bo, äta och studera tillsammans med samma människor under flera år kan skapa starka band. Det kan också skapa en miljö där lojalitet går före individens behov av skydd.

Internatkultur har därmed blivit ett laddat begrepp. För förespråkare handlar det om en helhetssyn på eleven, där social träning och ansvarstagande värderas lika högt som kunskap. För kritiker handlar det om en hierarkisk struktur där äldre elever får makt över yngre, och där traditioner används för att rättfärdiga handlingar som aldrig skulle accepteras i andra skolmiljöer.

Susanne Nyström pekar i sin ledare på att debatten följer ett tydligt mönster. Först kommer berättelser från elever eller före detta elever. Därefter möts de av en försvarsmur där händelser tonas ner, avfärdas som isolerade undantag eller ifrågasätts utifrån vittnenas motiv. Till slut handlar samtalet mer om skolans anseende än om de utsattas upplevelser.

Mönstret är inte unikt för Sigtuna. Lundsbergs skola i Värmland, en annan av Sveriges mest kända internatskolor, har under lång tid brottats med liknande problem. Uppgifter om nollning, kränkande behandling och en kultur av tystnad har återkommit trots flera utredningar och nya åtgärder. Det visar att problemen sitter djupare än i enskilda regler eller enskilda skolledningar.

Sigtuna som plats förstärker bilden av internatet som en del av det svenska etablissemanget. Staden är inte bara en av landets äldsta, med rötter i vikingatiden, utan också hem för en skola som under årtionden varit en inkörsport till högre utbildning och maktpositioner. När en sådan institution hamnar i blåsväder blir det därför en fråga om klass, privilegier och vilka som får definiera vad som är acceptabelt.

Nyström understryker att varningsklockorna inte handlar om att alla internat är dåliga. De handlar om vad begreppet internatkultur kan användas till. I en verksamhet där elever bor på plats, där personalen har dubbla roller som lärare och omsorgsgivare, och där föräldrar betalar stora summor för en plats, finns en uppenbar risk att kritiska röster tystas.

Enligt henne räcker det inte med lugnande besked. En oberoende granskning av klimatet på skolan, med samtal med både nuvarande och tidigare elever, vore en naturlig start. Det skulle också sända en signal om att skolan menar allvar. Så länge debatten handlar om att försvara varumärket snarare än att skydda eleverna finns det skäl att fortsätta lyssna på varningsklockorna.

De senaste dagarnas uppgifter om internatskolan i Sigtuna är därför inte bara en nyhet om en enskild skola. Det är en påminnelse om hur svårt det kan vara att förändra en kultur som byggts upp under lång tid. Anklagelser och försvar följer ett mönster. Frågan är om den här gången leder till handling.