Ledare: Hånet mot Centern säger mycket – men inget om Centern

Efter en veckas sondering har Centerledaren Elisabeth Thand Ringqvist (C) konstaterat att en mittenregering saknar förutsättningar i nuläget. Beskedet överraskar få. Sedan valet har blockgränserna varit låsta, och flera partier har sagt nej till samarbete över blockgränsen. Ändå finns det enligt DN:s ledarredaktion inga matematiska hinder för en mittlösning.

Sonderingen är ett led i talmannens regeringsbildningsprocess. Den går ut på att en partiledare undersöker om det finns underlag för en regering. Thand Ringqvist har under den gångna veckan testat möjligheten att samla S, C, MP, KD och L i en fempartiregering. Tillsammans förfogar de över en majoritet av riksdagens 349 mandat. Ändå har lösningen avfärdats som en dröm av kritiker.

Bakgrunden är det låsta parlamentariska läget. Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna har varit tydliga med att de inte vill samarbeta med Socialdemokraterna. Miljöpartiet har avböjt. Socialdemokraterna har inte visat något intresse av att söka stöd åt höger. Enligt DN:s ledarredaktion är det inte någon naturlag som skapat situationen, utan ett resultat av partiernas egna vägval.

Den nuvarande regeringen bygger på Tidöavtalet, uppkallat efter Tidö slott i Västmanland, där samarbetet mellan Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna slöts efter valet 2022. Det samarbetet vilar på en rad principiella uppgörelser som tidigare ansågs svåra. Före Tidöavtalet fanns tydliga skillnader mellan de traditionella borgerliga partierna och SD i frågor som EU, integration och klimat.

Trots det har blockgränserna visat sig möjliga att korsa. För en mittenregering tycks de däremot vara absoluta. Frågan är varför. Enligt DN:s ledarredaktion är skillnaderna mellan S, C, MP, KD och L mindre än mellan C och Vänsterpartiet eller mellan C och SD. Det finns förvisso frågor där de fem skulle hamna i svåra förhandlingar. Kärnkraften är ett exempel: både Ebba Busch (KD) och Miljöpartiet har starka uppfattningar som går isär. I migrationspolitiken vill MP och delvis C gå i en mjukare riktning än de övriga. Men även andra regeringskonstellationer skulle kräva kompromisser.

Även avståndet mellan Socialdemokraterna och Moderaterna är mindre än den politiska retoriken antyder. I migrations- och kriminalpolitiken är skillnaderna minimala. I energipolitiken handlar oenigheten i stor utsträckning om huruvida en överenskommelse måste sättas på pränt eller om det räcker med att partierna röstar på samma förslag. På den ekonomiska politikens område har båda partierna rört sig mot en linje präglad av breda stöd till hushållen. Ändå är ett samarbete uteslutet. Ulf Kristersson (M) har upprätthållit en röd linje mot Magdalena Andersson (S), och Socialdemokraterna utesluter lösningar där partiet inte får statsministerposten.

DN:s ledarredaktion pekar på en avgörande skillnad mellan de partier som säger sig vilja styra på sakpolitisk grund och den verklighet som råder. I den svenska debatten vädjar högerpartierna ständigt till Centerpartiet att sätta sakpolitiken före blocktillhörigheten. Men samma logik verkar inte gälla när de själva ställs inför valet att förhandla med politiska motståndare. I stället är det en snäv uppfattning om ”lagtillhörighet” som får styra: borgerlig eller socialdemokratisk, blågul eller rödgrön, skriver ledarredaktionen.

Att Centerpartiets mittenambitioner därmed avfärdas säger enligt DN:s ledarredaktion mer om de partier som upprätthåller blockgränserna än om Centerpartiet. Så länge partierna vägrar sätta sig vid samma bord kommer regeringsfrågan att förbli låst, oavsett hur mandaten fördelas. Och det är partierna själva som har valt att göra den till en fråga om identitet snarare än politik.