Ledare: Peter Wolodarski: Den dag DN slutar göras av människor dör tidningen

För knappt tre år sedan fick en av Sveriges mest erfarna medieledare en oväntad bordsgranne vid en hotellfrukost i Davos. Mustafa Suleyman, medgrundare av AI-labbet Deepmind och nu vd för Microsoft AI, var redan då en av de mäktigaste aktörerna inom den globala AI-industrin. När han fick frågan om journalistikens framtid var svaret kategoriskt: inom två år skulle praktiskt taget allt som journalister gör kunna produceras av AI.

Förutsägelsen väckte tvivel vid den svenska redaktionen, men satte också i gång ett större samtal om hur artificiell intelligens bör integreras i nyhetsarbetet. För även om AI i dag hjälper redaktioner att arbeta snabbare och effektivare, finns det grundläggande delar av journalistiken som tekniken ännu inte kan ersätta.

Ett tydligt exempel på detta är DN:s reportage från Åmot i Gästrikland, där reportern Björn af Kleen och fotografen Linus Sundahl Djerf skildrade vänsterpartisten Ida Gabrielsson och hennes pappa Benke. Reportaget fångade en levande människa som röker, svär och skrattar – ett porträtt som förmedlade äkthet i en tid av alltmer polerat AI-genererat innehåll. Språket, med Benkes egna ord om att lösa regeringskrisen genom att fösa in Centerns Martin Ådahl i den vedeldade bastun, är långt ifrån den neutrala svenska som chattbottar producerar.

Även Malena Rydells intervju med Anna Lindhs son David, som nominerats till Stora journalistpriset, lyfts fram som exempel på journalistik som kräver mänsklig närvaro. Texten förmedlar en annan människas sorg, ilska och glädje på ett sätt som ingen AI kan återskapa.

Processen bakom sådana reportage är minst lika viktig. Björn af Kleen åkte på vinst och förlust till Åmot, där adressuppgifterna visade sig vara felaktiga och grannarna inte ville hjälpa till. Först efter en tips från personalen på Tempo Åmot kunde han hitta rätt hus, men Benke avböjde intervju. Kvällen därpå träffade reportern Ida Gabrielsson vid en SVT-inspelning i Stockholm, och efter två veckors sms-korrespondens fick han till slut ett ja.

Resan till Sandviken upprepades, och en sen torsdagseftermiddag sprang han på Ida när hon stod och rökte utanför en busskur. Först då gav hon klartecken till en intervju. Journalistik handlar ofta om att göra den där extra resan och att bygga förtroende – något som varken algoritmer eller chattbottar kan åstadkomma.

AI-utvecklingen inom mediebranschen går snabbt. Flera stora internationella mediehus har redan integrerat AI-verktyg i sina nyhetsredaktioner för allt från transkribering till innehållsgenerering. Samtidigt varnar branschorganisationer för att den snabba teknikutvecklingen kan leda till att journalistisk kvalitet urholkas om den inte kombineras med mänskligt omdöme.

Mustafa Suleyman, som under frukosten i Davos också uttryckte stark frustration över hur västliga medier rapporterade om situationen i Gaza, har sannolikt rätt i att AI kommer att rita om samhällen och journalistikens villkor. Men frågan om vem som ska göra journalistiken – människor eller maskiner – handlar i grunden om förmågan att tänka självständigt. Den som skriver tänker, och man behöver skriva för att kunna tänka.

Så länge en tidning görs av människor, för människor, finns det ett avgörande skäl till varför läsare upprätthåller en nära relation till journalistiken – även i AI-eran. Tekniken kan effektivisera, men den kan inte ersätta närvaro på plats, förmågan att få människor att öppna sig och det omdöme som krävs för att sortera och värdera information.