Replik: Därför vill vi att svenskar ska kalla Tjernobyl för Tjornobyl från och med nu

Språkdebatten om ukrainska ortnamn har blossat upp igen efter att DN:s ledarskribent Aron Lund i en kolumn meddelat att han fortsätter använda de äldre svenska formerna Kiev, Odessa och Tjernobyl. Detta trots att Språkrådet vid myndigheten Isof sedan tidigare rekommenderar de ukrainska namnformerna Kyjiv, Odesa och Tjornobyl. Lund är långt ifrån ensam i sitt ställningstagande, och frågan har åter aktualiserat en principiell diskussion om hur Sverige bör hantera utländska ortnamn.

Bakgrunden till konflikten handlar om translitterering, det vill säga hur kyrilliska bokstäver överförs till latinska. Sverige har sedan decennier tillbaka ett enhetligt system för ukrainska namn, där Kiev utgjort ett av få undantag. Med de nya stavningarna följer samtliga namn samma system. Språkrådet betonar att man står bakom huvudprincipen att etablerade svenska namnformer, så kallade exonymer, ska behållas så länge det inte finns starka skäl att ändra dem – och i detta fall menar man att sådana skäl föreligger.

Förändringen är en del av en bredare internationell utveckling där exonymer successivt ersätts av endonymer, alltså de namnformer som används i ursprungslandet. FN rekommenderar sedan länge att i möjligaste mån använda endonymer, och i takt med att nya ortnamn etableras i svenskan följs denna princip i allt högre utsträckning.

Men det finns också en tydlig politisk dimension. Ukraina har under flera år önskat att omvärlden överger stavningen Kiev, som bygger på sovjetisk latinisering av det kyrilliska namnet. För många ukrainare symboliserar den gamla stavningen en rysk kolonialistisk ortnamnspolitik. Detta ledde till att svenska UD i somras anslöt sig till samma stavningsändringar som Språkrådet rekommenderar. Även flera andra länder har sedan tidigare övergett Kiev-formen.

Trots detta håller många svenska medier fast vid Kiev. Motiveringen är dels att bevara etablerade svenska namnformer, dels en oro för att uppfattas som politiskt styrda i sina språkliga beslut. Resultatet är att flera olika stavningar av ukrainska städer nu cirkulerar parallellt i det svenska medielandskapet, vilket enligt Språkrådet är olyckligt ur begriplighetssynpunkt.

En central svårighet är att den svenska språkvården saknar mandat att fatta bindande beslut i ortnamnsfrågor. Isof samverkar med medierna genom Mediespråksgruppen och med bland annat UD genom Namnvårdsgruppen, men ingen part har formell makt att avgöra hur utländska namn ska stavas. I praktiken innebär detta att språkvården ofta hamnar i ett reaktivt läge, där enskilda namnfrågor hanteras först när de redan blivit omdiskuterade, snarare än att arbeta proaktivt med generella principer.

Här finns tydliga internationella förebilder. I Norge har Språkrådet normerande makt över norsk stavning och samverkar nära med norska UD i ortnamnsfrågor. Redan 2014 övergav man Kiev till förmån för Kyjiv, och den norska modellen har visat sig fungera väl för att skapa enhetlighet. Frågan om Kiev/Kyjiv är därmed ett tydligt exempel på varför ortnamnsfrågor – och andra laddade språkfrågor – borde samordnas bättre även i Sverige.

Aron Lund står fast vid sin position och riktar skarp kritik mot Språkrådets hållning. Han menar att rådet hänvisar till utländska krav, politik och FN-rekommendationer utan att visa intresse för det som borde vara en språkvårdande myndighets kärnfråga: svenskans särart och traditioner. Enligt Lund leder de nya rekommendationerna till att normalstavningen faller sönder och att uttalsförvirringen blir total. Han ifrågasätter också rådets uppmaning till svenskar att lyssna på utländska ljudband för att lära sig sitt eget modersmål, och kallar det hela för en till språkvård förklädd politisk aktivism.

Debatten illustrerar en bredare språkpolitisk spänning. Å ena sidan finns viljan att respektera andra länders namnbruk och önskemål, å andra sidan en önskan att värna etablerade svenska språkformer. Utan tydliga beslutsvägar riskerar frågan att fortsätta vara en källa till förvirring – såväl inom medierna som bland allmänheten.