Lisa Magnusson: Självklart ska man vara ärlig mot barn – men det finns ju gränser

I en personligt hållen text på Dagens Nyheters ledarsida skriver Lisa Magnusson om vuxnas kontroll och föräldraskapets dolda rädslor. Utgångspunkten är ett getingstick under en helg med ett knattefotbollslag. Sticket för henne tillbaka till en incident i Gränna på 1990-talet, den lilla staden vid Vättern som framför allt är känd för polkagrisstillverkning. Där grundlades en skräck för getingar som aldrig riktigt har släppt taget. Trots rädslan fanns inget annat alternativ än att bita ihop.

Sticket leder in på en reflektion över hur vuxna förställer sig inför barn. Magnusson lyfter fram Agneta Pleijels självbiografi ”Sniglar och snö”. Pleijel, en av de mest namnkunniga gestalterna i svenskt kulturliv med en lång karriär som författare och dramatiker, skriver där om hur hon ångrar att hon förställde sig så mycket för sitt barn. Många vuxna blir påklistrat käcka och lyssnar inte på riktigt, menar Magnusson. Barnet kan då berövas en äkta relation. Samtidigt, konstaterar hon, finns det saker man måste ljuga om. Det som har förvånat henne mest med vuxenlivet är hur mycket som handlar om att fejka att man har läget under kontroll.

Mörkrädslan från barndomen har inte gått över. Hon kan fortfarande bli rädd om natten, fastän hon är vuxen och har egna barn. Med bultande hjärta får hon bära dem genom mörkret och låtsas som ingenting. Samma sak gäller spindlarna hemma. Hon har tagit reda på att det rör sig om större husspindlar, en art som är ofarlig för människor, men kunskapen gör inte att kampen upphör. Första gången var hon övertygad om att det var en förrymd giftspindel.

Den som ropar att det är en spindel får en mamma som dyker upp och dödar den. Magnusson beskriver det som pliktskyldig moderlighet. Inombords pågår ett stenåldersliknande ursinne, utåt spelar hon oberörd. ”Man vill ju inte skapa ett barndomstrauma”, skriver hon.

Samma mönster återkommer när barnen vill utforska världen på egen hand. Får jag klättra i det stora trädet? Får jag börja rida? Får jag åka in till stan själv med en kompis? Instinkten är att säga nej. Magnusson korrigerar sig dock genast: ”Absolut, älskling.”

Det är just den erfarenheten hon tar med sig in i mötet med Alex Schulmans film ”Arkipelag”. Schulman är sedan tidigare en av Sveriges mest omskrivna författare och poddare, och han har också varit verksam som skribent på DN. Med ”Arkipelag” debuterar han som filmregissör. Handlingen kretsar kring tre pappor som följer med sina trettonåringar på en klassresa. Det som börjar som en skolresa spårar ur fullständigt.

Recensionerna har i första hand tagit fasta på mansroller, mobbning och våld. Magnusson ser något annat i filmen. För henne illustrerar ”Arkipelag” att vuxnas kontroll bara är en social fernissa. Filmen blir en thriller om den yttersta föräldraskräcken: att barnen ska genomskåda en och upptäcka att den vuxne inte alls är en gud, utan en liten hjälplös människa, precis som de.

Texten är publicerad på DN:s ledarsida, som betecknar sig som oberoende liberal. Dagens Nyheter är en av Sveriges största morgontidningar och Lisa Magnusson en av tidningens återkommande ledarskribenter. Hennes text kan läsas som ett inlägg i en bredare diskussion om föräldraskap, auktoritet och sårbarhet. Den väcker också frågan om var gränsen går mellan att skydda barn och att låta dem möta världen. Med utgångspunkt i vardagliga händelser – ett getingstick, en spindel i hemmet, en film – formulerar hon ett tema som många föräldrar känner igen, men som sällan sägs rakt ut.