Susanne Nyström: Nooshi Dadgostar kan vara på väg att göra årets största misstag

Två tidigare språkrör för Miljöpartiet, Birger Schlaug och Märta Stenevi, utmanar nu föreställningen att ministerposter är den enda vägen till politiskt inflytande. De menar att ett parti kan ha stort genomslag även utanför regeringen – och att en plats i Rosenbad kan vara betydligt dyrare än vad många tror.

Bakgrunden är den hårda linje som både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna har intagit. Inför valet deklarerade båda partierna att regering eller opposition är de enda alternativen. Tiden som stödpartier är enligt dem förbi, oavsett vad potentiella samarbetspartier tycker. Beskeden har upprepats så många gånger att få längre ifrågasätter att ministerposter är den enda valutan i politiska förhandlingar. Men nu kommer invändningar från två personer som själva har erfarenhet av livet både i och utanför regeringskorridorerna.

Birger Schlaug, som var språkrör för Miljöpartiet under flera perioder på 1980- och 1990-talen, säger i en intervju med TV4 att det finns tydliga fördelar med att stå utanför en regering. Ett litet systemkritiskt parti kan inte driva opinion för det man verkligen tycker om man sitter i en S-ledd regering, menar han. För att inte bli för lika de andra tvingas mindre partier att vårda sina visioner. Därför skulle ett renodlat budgetsamarbete i år inte vara en katastrof, resonerar han.

Märta Stenevi, som var språkrör fram till 2023, pekar på en annan aspekt. Ju längre tid ett parti sitter i en koalitionsregering, desto fler kompromisser görs. Risken är att partiet tappar bort det man från början ville med regerandet. Hon påpekar också att ministrarna i praktiken inte fattar besluten själva. Allt passerar först samordningskansliet i Statsrådsberedningen, där alla samarbetspartier är med. Det är alltså långt ifrån enkelt att som litet parti driva igenom sin politik.

Inget av detta innebär att duon är emot att småpartier tar plats i en framtida regering. Däremot tror Stenevi att väljarna tröttnar på allt prat om poster. Schlaug påminner i sin tur om att avsaknaden av departement inte är detsamma som att ett partis mandat är gratis.

I sin nya bok berättar Schlaug att Miljöpartiet efter valet 1998 aktivt arbetade för att slippa sitta i regering med Socialdemokraterna. Ledande företrädare ansåg helt enkelt att partiet inte var redo. Det hindrade inte Miljöpartiet från att ha stort sakpolitiskt inflytande under 1990- och 2000-talen. Tvärtom pressade partiet på för att göra den svenska regeringspolitiken grön, något som låg i linje med vad miljömedvetna väljare ville.

För den som värnar partiprofilen kan det ha varit betydligt bättre än att sitta i regeringsställning 2015, då Miljöpartiet fick vara med om att lägga om flyktingpolitiken under migrationskrisen. Det var ett beslut som gick på tvären mot partiets traditionella väljarbas och som lämnade djupa spår efter sig.

Frågan riktas nu särskilt mot Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar. Är hon verkligen säker på att regering eller opposition är de enda alternativen? Vänsterpartiet har aldrig suttit i en svensk regering, men har vid flera tillfällen haft stort inflytande i riksdagen. Tillsammans med Miljöpartiet fungerade partiet som stödparti åt Socialdemokraterna under Göran Perssons tid vid makten och fick igenom viktiga delar av sin politik, inte minst på budgetsidan.

Även Sverigedemokraterna befinner sig i en liknande konstruktion genom Tidöavtalet. Partiet stödjer regeringen utan att sitta i den och har på så sätt inflytande i flera sakfrågor. Ändå har partiledningen upprepat att det inte är en modell för framtiden.

Debatten handlar ytterst om vad politisk makt är. Är det att sitta i Rosenbad och fördela statsrådsposter, eller är det att kunna påverka politiken i den riktning man vill? Schlaug och Stenevi representerar ett alternativt synsätt, och deras invändningar har fått förnyad aktualitet i ett politiskt landskap där inget parti längre kan räkna med egen majoritet.

För både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, som profilerat sig som systemkritiska, kan frågan vara särskilt känslig. Att sitta i en regering innebär alltid ansvar för helheten och för kompromisser med andra partier. Frågan är om väljarna belönar eller straffar den som väljer bort ministerposterna – och om den som till slut tar plats i Rosenbad har vunnit eller förlorat något på vägen.