Lisa Magnusson: Jag tycker så synd om de ”traditionellt manliga” männen

Den 23 oktober har dokumentären ”Smugglaren” biopremiär. Filmen tar sin utgångspunkt i en liten men laddad detalj: en billig revolver med fem skott, som en finländsk soldat bar med sig under vinterkriget 1939–1940. Revolvern var inte ett vanligt stridsvapen. Den var tänkt som en sista utväg – om sovjetiska trupper var på väg att gripa honom skulle han kunna ta sitt eget liv.

Bakgrunden är Finlands försvarskrig mot Sovjetunionen efter den sovjetiska invasionen i november 1939. Trots hårt motstånd och stora förluster lyckades Finland bevara sin självständighet, men priset var högt. Kriget har sedan dess en särställning i nordisk historia, inte minst som en berättelse om överlevnad under extrem press. För många soldater handlade vardagen om att hålla sig vid liv i skogar och frost, långt från hemmafronten.

I centrum för ”Smugglaren” står Lisbeth Grägg, dotter till en av veteranerna. Hennes far hamnade en dag i en eldstrid ute i skogen. När ammunitionen tog slut var han omringad. Han fick fram revolvern och avfyrade fyra skott mot fienderna, så nära att han hade ögonkontakt med dem. Det femte och sista skottet tvekade han med. Just då föll en granatattack. Han skadades så svårt att han inte hade kunnat ta sitt eget liv, även om han hade velat.

Den tvekan räddade hans liv. Och den är också förklaringen till att Lisbeth Grägg över huvud taget finns. Hade han inte tvekat, hade hennes far dött i skogen och hon hade aldrig fötts. Denna slumpmässiga, nästan overkliga kedja av händelser blir filmens berättarmässiga motor.

Dokumentären följer Lisbeth på en gruppresa i vinterkrigets spår, tillsammans med andra barn till veteraner. Målet är att hitta den gamla revolvern och smuggla den till Sverige, där hon numera bor. Redan innan resan börjar ställer hon de frågor som filmen kretsar kring: Hur kontrolleras egentligen bagaget på färjan? Vad händer om någon hittar ett vapen? Revolvern blir på så sätt både ett konkret föremål och en symbol för det förflutna som aldrig riktigt vill släppa taget.

Krigsskildringar är vanliga i filmvärlden, men få handlar om vad som händer när striderna är över. För de finländska soldaterna fanns inget språk för det de hade varit med om. Man grät inte, och man pratade inte om känslor. PTSD fanns inte som diagnos, och en riktig karl förväntades tiga. Lisbeth Gräggs pappa hade granatsplitter kvar i kroppen, ärr över ryggen och mardrömmar som ofta väckte dottern med hans vrål. Traumat följde honom genom hela livet.

Filmen visar hur sådana sår kan gå i arv. I en av scenar börjar en äldre kvinna gråta när hon berättar om sin egen far. Han var alltid frånvarande, även när han satt mittemot henne. Det är en påminnelse om att krigets offer inte bara finns på slagfältet, utan också i de hem och relationer som överlevarna återvänder till.

Samtidigt är det nu över 80 år sedan vinterkriget. Ändå är frågorna om krig, manlighet och psykisk ohälsa minst lika aktuella. Förra året rapporterades rekordmånga pågående krig i världen, och en kvarts miljon människor dog i väpnade konflikter, enligt uppgifter som Dagens Nyheter har hänvisat till. Historien upprepar sig, även om den tar nya former.

Parallellt syns en tillbakagång till gamla machoideal i sociala medier. Unga män uppmuntras att vara hårda, uthålliga och känslolösa. I extrema fall handlar det om allt från att slå sig själva i ansiktet med hammare för att få en ”maskulin” uppsyn till att uppfatta sårbarhet som svaghet. Det är en utveckling som väcker frågor om vad vi egentligen lär oss av historien.

”Smugglaren” är ingen vanlig krigsdokumentär. Den är en berättelse om slumpen, skulden och arvet efter det trauma som ingen då kunde sätta ord på. Framför allt är den en påminnelse om att ett enda ögonblick – en tvekan framför en revolver – kan betyda skillnaden mellan liv och död för flera generationer.