Regeringsblocket står inför en stor utmaning när Almedalsveckan drar igång. Med ett betydande gap i opinionen kommer regeringen och oppositionen till Visby med starkt skilda förutsättningar. Situationen är sådan att oppositionspartierna gör klokast i att sitta still i båten och lansera nya varianter på redan känd politik. Att hitta på något nytt vore att riskera den valseger som just nu ser kassaskåpssäker ut.

För regeringssidan gäller däremot motsatsen. Tidöpartierna behöver chocka publiken och dominera debatten, möjligen med ett oväntat gemensamt utspel om nya löften inför den kommande mandatperioden. Det svåra är dock inte att hitta på förslag, det svåra är att hitta rätt tonträff.

Valåret sammanfaller med tydliga tecken på en politisk vindkantring som passar regeringssidan illa. Högerpartierna har konsekvent hållit sig på det spår de la ut tidigt, redan i regeringsförhandlingarna direkt efter valet 2022, det spår som spikades fast i Tidöavtalet. Avtalets lista med repressiva åtgärder speglade en politisk opinion som uppstod när flyktingfrågorna och kriminalpolitiken blev akuta efter 2015.

Den opinionen tycktes cementerad och alla partier i olika grad har anpassat sig till den. Moderaternas paroll om att ”få ordning på Sverige” fångade tidsandan ganska väl när Ulf Kristersson tog över regeringsmakten. Planen var länge att vinna årets val på samma frågor som tog hem segern förra gången.

Valgeneralerna hade räknat med att få utkämpa det förra kriget igen. Stramast flyktingpolitik, hårdast kriminalpolitik och lägsta bränslepriserna skulle ta hem valet en gång till. Därav Ulf Kristerssons iver att hålla ihop laget och binda sig för att ta in Sverigedemokraterna i regeringen.

Men det är också därför regeringsblocket nu visar stor yrvakenhet när stämningsläget har svängt. Det nyväckta engagemanget för att göra migrationspolitiken mer humanitär kom oväntat, inte bara för regeringssidan. Även Socialdemokraterna överrumplades och hade till en början svårt att hitta rätt i den nya terrängen.

Debatten om tonårsutvisningarna speglar en djupare rörelse i väljarkåren. Det är ingen slump att Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch börjar tala om ”en höger med hjärta”. Det är ingen tillfällighet att enstaka liberala riksdagsledamöter som plågats av en del regeringsförslag, som att sänka straffbarhetsåldern till 13, nu vågar sätta sig på tvären.

Det är inte heller en händelse att Jimmie Åkesson börjar tala om att invandringslagarna behöver vara ”rimliga”. Eller att även Socialdemokraterna, trots att de i huvudsak står fast vid den strama politiken, nu börjar sjunga med änglarna i debatten. Förändringen i opinionen tvingar alla partier att ompröva sina strategier.

Den stora risken för Tidöpartierna just nu är att de splittras inför det till synes oundvikliga nederlaget. Om högern inte kommer igen och tar initiativet riskerar de att få en ordentlig krisdiskussion på halsen. Många känner sig kallade att obducera den förutsedda förlusten, syndabockar och politiska felsteg ska rannsakas, med gräl och split som sänker valhumöret ytterligare.

Ju närmare valet kommer utan att opinionen förändras desto större blir frestelsen för de enskilda Tidöpartierna att satsa på sig själva och sätta den egna profileringen före regeringen. Tendenserna syns redan i den politiska debatten. Det finns ingen poäng att hålla ihop ett förlorande lag när laget inte har någon gemensam framtid utan valseger.

Situationen sätter stor press på regeringspartierna att hitta nya vägar framåt. Den politiska dagordning som verkade så självklar för bara några månader sedan framstår nu som mer osäker. Frågor om migration och kriminalpolitik dominerar fortfarande debatten, men stämningsläget kring hur dessa ska hanteras har förändrats påtagligt.

Regeringens hantering av olika frågor har också börjat ifrågasättas mer öppet inom det egna blocket. Förslag som tidigare gått igenom relativt smidigt möter nu större motstånd, både från vissa delar av de egna leden och från väljarkåren i stort. Detta skapar en känsla av osäkerhet inför höstens val.

Återstår att se om högern kan träffa tidens ton i Visby under Almedalsveckan. Kommer det att vara där Tidöpartierna hittar ett klappande hjärta och lyckas vända opinionen, eller är det där samarbetet spricker? Svaret på den frågan kan komma att avgöra utgången i höstens riksdagsval och forma svensk politik för de kommande åren.