Avhopp, bråk och tidsbrist – OS i Alperna 2030 hotas av fiasko

Geoffroy Roux de Bézieux, tidigare chef för den mäktiga arbetsgivarorganisationen Medef, har tagit sig an vad som beskrivits som Frankrikes stora kamikazeuppdrag – vid sidan av presidentämbetet. I slutet av förra veckan fick han ansvaret för att ro vinter-OS i franska Alperna 2030 i hamn. Med mindre än tre och ett halvt år kvar till invigningen ska han sy ihop ett arrangemang som kantats av kaos sedan dag ett.

Frankrike tilldelades vinterspelen 2024, direkt efter de framgångsrika sommarspelen i Paris. Det innebar en ovanligt kort förberedelsetid för ett evenemang av den här storleken, och det franska budet hade inte ens preciserat vilka orter som skulle arrangera tävlingarna. Osäkerheten har präglat projektet ända sedan dess.

Oredan har varit organisationens följeslagare från start. I september lämnade OS-kommitténs ordförande Edgar Grospiron sitt uppdrag efter bara 18 månader. Den före detta puckelpistmästaren, som tog OS-guld i Albertville 1992, har anklagats för att ha lett verksamheten utan vare sig kompetens eller kompass. Avhoppen har varit så många att de inte längre går att räkna på ena handens fingrar. Grospiron själv hänvisade på LinkedIn till ”månader av interna spänningar”.

Skidskyttestjärnan Martin Fourcade – Frankrikes mest framgångsrike olympier genom tiderna med fem OS-guld och tretton VM-guld – var tänkt som affischnamn för spelen. Han lanserade sin kandidatur som kommittéordförande i slutet av 2024 men hoppade av redan i februari året därpå. I ett öppet brev skrev han att ”ledningsmetoden, visionen och lokalförankringen” inte gått att förena.

Inte heller värdorterna har varit stabila. Skidorten Méribel i de franska Alperna, en av världens mest välkända och en motor i regionens turistekonomi, har hoppat av i protest mot att ”bara” ha tilldelats paralympics.

Och i våras förlorade Nice sin roll som en av huvudvärdarna. Staden, som fram till maj i år bland annat var tänkt att stå för invignings- och avslutningsceremonierna på Rivierans strandpromenad, ersätts nu av Lyon, Frankrikes tredje största stad, som värd för alla isgrenar utom skridsko. Den hamnar i stället i nederländska Heerenveen, med sin legendariska ishall Thialf.

Bakom flytten ligger en infekterad politisk strid. Nice nye borgmästare Éric Ciotti vägrade att låta bygga om fotbollsarenan Allianz Riviera för hockeyturneringen, vilket till slut omöjliggjorde OS i staden. Ciotti är en kontroversiell gestalt; han blev rikskänd när han barrikaderade sig i partilokalerna efter att ha röstats bort som ordförande i sitt dåvarande parti och har brutit den franska högerns traditionella mur mot extremhögern.

”Vi la fem år på att sätta ihop vårt bud. Monsieur Ciotti förstörde det på två månader”, sa Renaud Muselier, ordförande för regionen kring Nice, som tagit emot den olympiska flaggan vid avslutningsceremonin i Milano Cortina i vintras men nu förpassats till åskådarplats. Ciotti försökte därefter ge beslutet en politisk udd och anklagade Lyon – styrt av en borgmästare från miljöpartiet – för att vara ”vänsterextremt”. Idrottsministern avfärdade uppgifterna bestämt.

För att rädda projektet har organisationskommittén tagit in tungt artilleri. Michel Barnier, tidigare fransk premiärminister och EU:s huvudförhandlare i brexit, ingår i ledningen. I somras konstaterade han i en intervju med L’Équipe: ”Nu är det som det är. Vi måste tänka på schemat och den väldigt tajta tidtabellen.”

Utanför organisationen växer dock kritiken. Efter flera rekordvarma somrar har klimatorganisationer och vänsterpolitiker krävt att spelen ställs in. ”Vi vill att projektet stoppas, det vore ingen skam i att göra så”, sa Delphine Larat från medborgarinitiativet JOP 2030 till nyhetsbyrån AFP.

Ovanför alltihop hänger den politiska osäkerheten. President Emmanuel Macron, som länge var djupt engagerad i OS-planerna, har nu andra prioriteringar. Innan 2030 ska fransmännen dessutom gå till val – både presidentval, parlamentsval och regionval väntar. För den nye OS-chefen handlar det inte bara om att hålla tidsplaner, utan också om att navigera i ett politiskt landskap där ingenting är givet.

Ett är säkert: med drygt tre år kvar till invigningen är frågetecknen fler än någonsin. Det enda man med säkerhet kan räkna med är fortsatt turbulens.