Är Anderssons misslyckande Kristerssons chans?

Socialdemokraternas ledare har misslyckats med det sonderingsuppdrag som talmannen gav, men kommer ändå att ställas inför en statsministeromröstning i riksdagen. Beskedet innebär att regeringsbildningen efter höstens val går in i ett kritiskt skede, där frågan om vem som ska leda Sverige fortfarande är helt öppen.

Enligt regeringsformen är det talmannen som leder arbetet med att bilda en ny regering. Normalt brukar en kandidat inte nomineras förrän sonderingar visat att det finns tillräckligt stöd. Att en partiledare som inte lyckats med sitt uppdrag ändå får chansen är ovanligt, men inte omöjligt. Det räcker nämligen att en majoritet av riksdagens ledamöter inte röstar emot kandidaten. Det innebär att Socialdemokraternas ledare kan bli vald till statsminister även om hon inte har ett tydligt parlamentariskt stöd för sin politik.

Bakgrunden är den svåra parlamentariska situation som uppstod efter valet. Inget av de traditionella blocken har egen majoritet, och Sverigedemokraterna har hamnat i en vågmästarroll. Både statsministern och Moderaternas ledare Ulf Kristersson har under flera veckor försökt hitta samarbeten över blockgränserna, men hittills utan resultat. Kristersson, som av många setts som den mest troliga kandidaten att ta över, har inte lyckats samla tillräckligt stöd från vare sig Sverigedemokraterna eller de andra partierna.

Om Socialdemokraternas ledare inte blir vald i omröstningen kan talmannen välja att ge Kristersson ett nytt sonderingsuppdrag. Men inte heller det väntas bli enkelt. Kristersson har tidigare sagt att han vill bilda en regering med stöd av Sverigedemokraterna, men det har mött hårt motstånd från flera andra partier. Samtidigt har Socialdemokraterna uteslutit att samarbeta med ytterkantspartierna, vilket gör att inget alternativ har en självklar majoritet.

Under tiden fortsätter den sittande regeringen att styra landet i form av en övergångsregering. En sådan regering har begränsat mandat och ska i huvudsak sköta löpande ärenden. Den bör inte fatta beslut i principiellt viktiga frågor, vilket innebär att känsliga reformer och tunga investeringar kan hamna i vänteläge. För många myndigheter och företag innebär det en osäkerhet som försvårar långsiktiga planer.

Tidspressen är nu påtaglig. Många politiska bedömare hoppades att en ny regering skulle vara på plats före jul, men den tidsplanen framstår som allt mer orealistisk. Om ingen statsministerkandidat kan godkännas av riksdagen inom en snar framtid, kan talmannen tvingas att utlysa extra val. Det vore i så fall första gången på över sextio år som Sverige går till nyval, och det skulle fördjupa den politiska krisen ytterligare.

Den politiska osäkerheten märks också i ekonomin. Kronan har under en längre tid varit svag, och fortsatta låsningar i regeringsbildningen riskerar att försvaga förtroendet för Sverige som investeringsland. Särskilt exportindustrin, gruvnäringen och energisektorn är känsliga för politiska förseningar. Beslut om allt från miljötillstånd till elnätsinvesteringar kan skjutas på framtiden, vilket i förlängningen kan påverka jobb och tillväxt.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att Sverige inte står utan ledning. Den nuvarande regeringen sitter kvar och kan fatta de flesta beslut som krävs för att landet ska fungera. Men utan en ny regering med fullt mandat riskerar viktiga frågor att hamna i limbo. För väljarna innebär det en fortsatt period av ovisshet, där ingen vet när eller hur en ny regering kan tillträda.

De närmaste dagarna blir avgörande. Riksdagens omröstning väntas ske inom kort, och utgången är långt ifrån given. Om Socialdemokraternas ledare blir vald, trots det misslyckade sonderingsuppdraget, skulle det innebära en historisk och något paradoxal lösning. Om hon däremot faller, återstår frågan om någon annan över huvud taget kan bilda en regering. Sverige står inför en politisk prövning som saknar motstycke i modern tid.