Tomas Ramberg: Förödmjukat centerparti större problem för Andersson

Regeringsbildningen efter höstens val har kört fast, och i centrum för dödläget står Centerpartiet. Partiledaren Elisabeth Thand Ringqvist pressas nu från flera håll, och den offentliga debattens pekfinger riktas nästan uteslutande mot henne. Centerledningen tvingas gång på gång förklara sin position för allt mer kritiska intervjuare i vad som blivit ett utdraget regeringsbildande.

Bakgrunden är det parlamentariska läget efter valet. Den borgerliga oppositionen – Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna – vann en knapp majoritet med 176 mandat mot de rödgrönas 173. Trots det gav talmannen först Magdalena Andersson (S) i uppdrag att sondera möjligheterna att bilda regering. Andersson har under sitt uppdrag försökt finna en väg förbi det faktum att hennes naturliga underlag saknar egen majoritet, och samtalen har pågått i flera veckor utan resultat.

De fyra partier som står bakom Andersson – Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet – har tillsammans inte tillräckligt med mandat. För att Andersson ska kunna vinna en statsministeromröstning krävs att något oppositionsparti lägger ner sin röst. Centerns förhoppning har varit att Liberalerna ska vara ett sådant parti, som en del av en mittenregering utan ytterkantspartier.

Det var Centern som i fredags tog initiativ till ett första möte mellan V, S och MP. Men efter mötet underströk centerledningen att detta inte innebär att partiet accepterat Vänsterpartiet som en del av ett regeringsunderlag. Thand Ringqvist säger att hon fortfarande föredrar andra möjliga regeringsspår – spår som ”måste dras i botten”. Partikollegan Martin Ådahl hävdar att ”det fortfarande finns många olika tänkbara regeringsunderlag”.

Nyckelordet är ”tänkbara” – för Centern. De partier som Centern hoppas på tänker själva helt annorlunda. Det blev tydligt när Magdalena Andersson på tisdagen lämnade sin rapport till talmannen. Ett av Centerns ”tänkbara” alternativ, Liberalerna med Simona Mohamsson i spetsen, har inte ens hittat tid för att träffa Andersson under hennes sonderingsuppdrag.

C och L delar uppenbarligen inte verklighetsbild. Centern står ensamt.

Flera bedömare menar att Centerns uttalanden inte ska tolkas bokstavligt – som om partiet faktiskt tror att Liberalerna ska låta sig övertalas att byta fot och bilda en mittenregering under en socialdemokratisk statsminister. En rimligare tolkning är att Thand Ringqvist behöver tid för att visa sitt partifolk att alla vägar som inte innefattar Vänsterpartiet verkligen är stängda. Eller, som hon själv uttrycker det, har ”dragits i botten”. Centerpartiet har efter valet hamnat i en svår balansgång, inte minst efter de interna strider som präglat partiets samarbete med Socialdemokraterna under den förra mandatperioden.

Inne i regeringsförhandlingarna växer otåligheten. Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar vill att Magdalena Andersson offentligt ska pressa Centern att börja förhandla om ett gemensamt regeringsprogram. En sådan markering väntas dock inte komma. För Socialdemokraterna är det viktigt att vårda Centerns eftervalsångest. Andersson behöver ett nära band till Centern för att undvika fyra år av återkommande regeringskriser. En stabil regering kräver ett stabilt Centern – och att förödmjuka partiet nu skulle bygga in en konflikt som ständigt ifrågasätter samarbetet.

Centern behöver lång tid och möjligen ytterligare en statsministeromröstning innan partiet kan nå ett avtal med de andra rödgröna. Skulden för att det inte blir en mittenregering ska, enligt den taktik som väntas, läggas på de andra partierna – som trots Centerns ihärdiga kamp vägrat ta ansvar för en regering utan ytterkantspartier. För att locka Centern till ett avtal lär det krävas stor politisk utdelning. Även med vänsterministrar i regeringen måste Thand Ringqvist kunna hävda att politikens tyngdpunkt ligger i mitten. Troligtvis handlar det också om skrivningar om att Sveriges linje på tunga områden som försvar, utrikes- och säkerhetspolitik ligger fast.

Magdalena Andersson verkade på tisdagen inte ha särskilt bråttom. Om någon månads längre regeringsbildning kan få Centern att frivilligt lämna sina skyttegravar från valrörelsen kan hon leva med det. Frågan är hur länge Centern är berett att vänta – och vad priset blir för en uppgörelse.