Bryssels blodbad – så förs striden om dina pengar

BRYSSEL. Kampen om EU:s nästa budget får låsningarna i de svenska regeringsförhandlingarna att blekna. På spel står mångmiljardbelopp – och svenska skattebetalares pengar. Redan nu, flera år innan nästa budgetperiod inleds, har medlemsländerna börjat ladda för vad som kan bli en av de tuffaste uppgörelserna i unionens historia.

Nästa långtidsbudget, den så kallade fleråriga budgetramen, ska styra EU:s utgifter från 2028. Den nuvarande ramen, som löper till 2027, omfattar cirka 1 200 miljarder euro i åtaganden. Till det kommer krisfonden NextGenerationEU, som lanserades efter pandemin och som fortfarande betalas ut. För Sverige, som under lång tid varit en av EU:s största nettobidragsgivare per capita, handlar det om en årlig nota på flera tiotals miljarder kronor. Därför följs förhandlingarna extra noga från Stockholm.

Det brännbara ämnet är inte bara hur mycket pengar EU ska ha. Minst lika het är frågan om vad pengarna ska gå till. Jordbrukspolitiken, som historiskt har svalt omkring en tredjedel av budgeten, är under hård press. Frankrike, Spanien och flera andra länder vill värna direktstödet till lantbrukare. Sverige, Tyskland och Nederländerna vill å sin sida se en omläggning mot klimatåtgärder, innovation och livsmedelssäkerhet. En kompromiss lär bli svår, eftersom jordbruksstödet fortfarande är en politisk hjärtefråga i stora delar av södra Europa.

Samtidigt har försvarsfrågan trängt sig in i budgetdebatten. Rysslands invasion av Ukraina har tvingat EU att tänka nytt kring säkerhet och försvarsförmåga. Flera medlemsländer, särskilt i Norden och Baltikum, vill att EU-gemensamma pengar ska användas för att bygga upp försvarsindustrin, skydda kritisk infrastruktur och stödja Ukraina militärt. Det vore ett historiskt brott med principen att försvarspolitiken i huvudsak ska skötas nationellt och inom Nato. Men förslagen möter motstånd i länder som inte vill stärka EU:s militära roll.

En annan stridsfråga gäller rättsstatens principer. Efter flera års konflikt med Polen och Ungern har EU kopplat utbetalningar ur budgeten till krav på oberoende domstolar och respekt för grundläggande värden. Den mekanismen har fått stor betydelse och har lett till att miljarder har frysts. Sverige hör till de länder som velat använda den skarpt. Men frågan är långt ifrån löst. Nya förhandlingar lär präglas av fortsatt oenighet om hur mycket makt EU:s institutioner ska ha över nationella regeringar.

Det är också en kamp om regionalpolitiken, där EU:s stödområden har fått minskade anslag i tidigare omgångar. Flera länder i södra EU, men även de svenska skogslänen, har gynnats av strukturfonderna. Nu vill kommissionen rikta om en större del av pengarna mot konkurrenskraft, forskning och digitalisering. Det riskerar att skapa nya klyftor mellan rika och fattiga regioner och mellan öst och väst.

För svenska företag och forskare är EU-budgeten långt ifrån abstrakt. Program som Horisont Europa finansierar allt från medicinsk forskning till grön teknik. Investeringar i järnväg, elnät och bredband kan få stöd via unionens infrastrukturfonder. Samtidigt påverkar statsstödsreglerna svenska företags konkurrensvillkor. När länder som Tyskland och Frankrike pumpar in nationella subventioner i grön industri, oroar sig svenska exportföretag för snedvriden konkurrens. EU-budgeten är därför också en fråga om den inre marknadens framtid.

De svenska regeringsförhandlingarna har hittills handlat om ministerposter, sakpolitik och budgetsamarbete. Men de besluten hamnar i skuggan av det som nu växer fram i Bryssel. Inom kort väntas kommissionen presentera sitt formella förslag till ny budgetram. Därefter följer månader, troligen år, av tuffa förhandlingar. Länderna har olika intressen, olika ekonomiska förutsättningar och olika syn på hur mycket makt EU ska ha. Svensk politik har sällan stått inför ett viktigare beslut.

Utfallet avgör inte bara hur mycket Sverige ska betala in, utan också hur unionen ska kunna hantera framtidens kriser. Med ett krig i Europa, en klimatomställning och en allt tuffare global konkurrens har EU aldrig haft så mycket att enas om. Och varje miljard som beslutas i Bryssel är en miljard som någonstans ska betalas – inte minst av svenska skattebetalare.