Jan Håfström: ”Målandet är ett sätt att skapa en relation med min far”

Jan Håfströms ateljé vid Liljeholmen i Stockholm fyller tre rum med tusentals verk från åtta decennier. Här finns en svartmålad duk med texten ”Jamaica” i gula versaler, en Jesusgestalt ristad i oljefärg med palettkniv, sammanfogade siluettskivor av en man i hatt och rutig rock samt en bleknad teckning av krigare på ett slagfält. Det första verket är daterat 2026, det sista från sent 1940-tal. Men för 89-åringen spelar årtalen mindre roll. Inget är egentligen färdigt. Han beskriver ateljén som en öde ö, inspirerad av barndomens ”Robinson Crusoe”, där han byggt upp en tidlös värld.

På lördag öppnar soloutställningen ”En förlorad värld” på Moderna museet i Stockholm. Titeln kommer från Arthur Conan Doyles roman från 1912, där en expedition når en plats där olika tider existerar sida vid sida. Den cirkelformade tidsuppfattningen är central i Håfströms konstnärskap: nuet försätts i dialog med det förflutna, och äldre verk bearbetas till nya skepnader.

Håfström, född 1937, är en av de mest uppmärksammade gestalterna i svensk samtidskonst. Han har representerat Sverige vid Venedigbiennalen vid fyra tillfällen och ställt ut i bland annat New York och Moskva. Hans uttryck rör sig mellan måleri, skulptur, teckning, scenografi och film, men bakom mångfalden ligger ett fåtal återkommande teman: barndomens söndagsskoleberättelser i Immanuelskyrkan, utanförskap, död och minnet av den frånvarande fadern. Uppväxten i Stockholm och Örebro har satt djupa spår, och fadern återkommer i gestalter som sjöman, vaktmästare och portier.

Fadern var också konstnär på äldre dagar, men Håfström beskriver hans verk som ”aningen kommersiella” – skapade för att överleva. Inför utställningen har Håfström gått ett steg längre: han har målat över faderns gamla målningar. Ett verk, som ursprungligen föreställde en torghandel i Jamaica, är numera övermålat i svart och bär bara en gul neonskylt med texten ”Jamaica”. Håfström säger att fadern alltid var på flykt och undvikande, vilket gjorde relationen komplicerad. Genom att dela samma duk kan han skapa en relation i efterhand – och samtidigt bearbeta frågor om varför fadern var som han var, och varför han själv är som han är.

Mr Walker, seriefiguren Fantomens civila alias, är en annan nyckelfigur i Håfströms konst. Gestalten har genom åren dykt upp i allt från målningar och etsningar till monumentala skulpturer, däribland den sju meter höga aluminiumfiguren nära centralstationen i Stockholm. Walker kan läsas som en symbol för fadern, men också som konstnärens anonyma alter ego – en vålnad som dold bakom solglasögon och hatt betraktar världen på avstånd. Håfström berättar att människor ofta hör av sig om Walker. En gång tackade en man honom på tunnelbanan för statyn vid centralen; mannen brukade gå dit för att tvätta sin själ, som en bikt. För Håfström blev det en bekräftelse på att fantomer kan spela en viktig roll.

Mitt i ateljén finns också en inramad skiss från Håfströms tioårsdag. Motivet är hämtat från barndomens fantasivärld: soldater i strid, yxor som flyger genom luften, fallande män och ett skelett i slagfältets mitt. Över kaoset svävar en bevingad gestalt, likt en skyddande ängel eller en upphöjd fadersfigur. Teckningen förebådar det dödskallemotiv som skulle bli ett av Håfströms signum. Själv beskriver han måleriet och ensamheten i ateljén som avgörande: ”Måleriet och ensamheten här i ateljén är fruktansvärt viktigt. Den är ingången till pappa. Och platsen där jag får syn på mig själv.”

Utställningen ”En förlorad värld” pågår från den 17 oktober 2026 till den 14 mars 2027 och bygger på verk från de senaste årens arbete i Håfströms ateljé. Den ger inblick i hur en av Sveriges mest etablerade konstnärer arbetar med tid, minne och bearbetning.