Anna-Lena Laurén: Det finns ingen hemlighet bakom en bra skola, och det är det som är hemligheten

Den lilla finska skolan i Sankt Petersburg ligger ett stenkast från Vinterpalatset och har endast omkring trettio elever från årskurs ett till nio. Den är så pass liten att den aldrig skulle ha tillåtits existera i Finland. Men som utlandsskola har den fått verka – och blev, enligt journalisten Anna-Lena Laurén, den bästa skola hennes dotter någonsin gått i.

Laurén beskriver i en krönika hur hon i augusti 2020 gick bakom sitt barn längs Bolsjaja Konjusjennaja ulitsa, nära Vinterpalatset. Dottern, då tio år, skulle börja skolan efter sommarlovet. Hon var så ivrig att hon inte kunde gå – hon måste springa. Bilderna från den morgonen finns kvar på telefonen.

Skolan, Pietarin suomalainen koulu, är en finsk grundskola i Ryssland och drivs som en av Finlands utlandsskolor. Lärarna undervisade enligt den finska läroplanen, men många elever var helt ryskspråkiga och förstod inte undervisningsspråket. Ändå gjorde skolan ingen reklam för någon särskild pedagogik eller nya inlärningsmetoder. Utbudet av tillvalsämnen var begränsat; fokus låg på kärnämnena. Barnen umgicks över årskurserna, på utflykterna tog de äldre hand om de yngre, och vintertid hade de snöbollskrig – något som är förbjudet i de flesta svenska skolor. Staden ligger nära den finska gränsen och har historiskt starka band till Finland.

Klasserna var små. Eleverna fick språkundervisning på sin egen nivå. De som talade ryska hemma hade egna ryskgrupper, medan dottern, som har svenska som modersmål, fick egna svenska läroböcker. Någon skolapp fanns inte, och föräldrarna kontaktades sällan. När problem uppstod ingrep läraren direkt.

– Päivi ser om jag inte har förstått innan jag ens hunnit markera, sade dottern om sin lärare.

Undervisningen var effektiv. Varje vår var skolböckerna utlästa redan i maj, och läraren ägnade sig då åt annat – bland annat åt att berätta hemska historier om sin egen tragiska uppväxt. Det talade och skrivna ordet var centralt. Lärarna talade med barnen, läste för dem och berättade för dem. Trots att rasterna gick på ryska och hemspråket var svenska lärde sig dottern finska perfekt, enligt Laurén.

Skolan hade en egen kock, Olga, som lagade mat från grunden varje dag och som dessutom fostrade eleverna i vett och etikett. Mat skulle ätas och inte slängas. Barnen älskade Olga.

Hemligheten bakom skolans framgångar var enkel, enligt Laurén: lärarna hade ett solitt yrkeskunnande och stor frihet att själva utforma undervisningen. Klasserna var så små att pedagogerna hade tid för varje elev. Det är en självklarhet som borde vara lätt att acceptera – men som sällan får gehör, eftersom den kostar pengar. Att tala om grit eller digitala metoder uppfattas som progressivt och häftigt, medan att ge kompetenta lärare möjlighet att utföra sitt jobb beskrivs som osexigt.

Debatten om skolans kris har intensifierats i både Sverige och Finland i takt med att Pisaresultaten viker. I Sverige har skolfrågan varit en het politisk fråga i åratal, med förslag om allt från digitalisering och nya läroplaner till stärkt studiero. I Finland, som länge sågs som ett föregångsland inom utbildning, har den försämrade kunskapsutvecklingen väckt stor oro. Gemensamt för båda länderna är att lärarnas arbetsvillkor och klasstorlekar ofta hamnar i skuggan av metoddebatten. Trots återkommande reformer har kunskapsresultaten fortsatt att sjunka.

En av lärarna på den lilla skolan i Sankt Petersburg formulerade det på ett sätt som Laurén länge inte förstod: det som motiverar en elev mest är viljan att göra sin lärare glad. Efter några år på skolan menar hon sig veta precis vad det betyder. All inlärning är inte rolig, men det är roligt att göra sin lärare stolt. Det förutsätter att eleven får uppleva att läraren har tid att se henne.