Svenska mediers besatthet av att ”förmänskliga” politikerna under valår

I takt med att valåret fortskrider tar sig svenska medier an den nu familjära uppgiften att försöka ”komma bakom masken” på landets politiker. Frågor om fredagsmys, litterära preferenser och barndomsminnen dyker plötsligt upp i intervjuer där man annars kunde förvänta sig diskussioner om samhällsproblem och politiska lösningar.

Detta fenomen representerar en oroväckande trend inom svensk media där underhållningsvärdet prioriteras framför seriös politisk analys. Trots att uppskattningsvis 70 procent av dagens medieinnehåll redan består av underhållning, tycks redaktionerna ändå känna ett behov av att ytterligare lätta upp den politiska rapporteringen.

Sveriges Television (SVT) står ofta i framkant när det gäller att skapa underhållningskoncept med politiker i huvudrollen. I år är det främst ”Taxi Fouad” och ”Fördomsshowen” som ska hjälpa till att ”skoja till det” med de folkvalda.

I ”Taxi Fouad” spelar journalisten Fouad Youcefi taxichaufför och plockar upp olika politiker för samtal under färden. Hittills har han kört runt med Romina Pourmokhtari (liberal klimat- och miljöminister), Ida Gabrielsson (Vänsterpartiets vice ordförande) och Tobias Andersson (riksdagsledamot för Sverigedemokraterna). Näst på tur står Moderaternas Benjamin Dousa.

Programmets upplägg följer en närmast ritualistisk balansakt där samtliga riksdagspartier garanteras exakt lika mycket utrymme. Denna ängsliga jämlikhet präglar den moderna politiska journalistiken – får en politiker en tuff fråga måste en annan få en likadan, och ställs en skämtsam fråga till en partirepresentant måste samma fråga ställas till övriga.

Detta tillvägagångssätt riskerar att missa möjligheten till relevant granskning av politiker som exempelvis Ebba Busch, som nyligen anklagade en SVT-reporter för att ställa ”otroligt politiskt färgade frågor” när hon konfronterades med något hon inte ville svara på. I sådana fall behövs kanske inte en lättsam intervjusituation utan snarare mer kritisk granskning.

Youcefi, som faktiskt är anställd på SVT för att bevaka svensk och amerikansk politik, tycks mer intresserad av att etablera sig som en framtida talkshow-värd än att bedriva seriös politisk journalistik. Hans samtal med politikerna i taxin leder sällan till några substantiella insikter eller nya kunskaper för tittarna.

Parallellt med ”Taxi Fouad” sänder SVT även ”Fördomsshowen” med Emil Persson, ett format som också strävar efter det oförargliga. I första avsnittet med Simona Mohamsson blottlades dock främst hennes bristande allmänbildning – hon kunde varken identifiera Desmond Tutu eller förklara vad ett hektar är, och uppvisade begränsade kunskaper om Sveriges grundlagar.

Dessa programformat kan ses som nutida varianter av Hagge Geigerts ”Gäst hos Hagge” (1975-1991), där både personliga och politiska frågor blandades. Men medan Geigert verkade i en tid som många beskrev som dominerad av vänsterperspektiv i public service, existerar dagens program i ett medielandskap som redan är genomsyrat av underhållning.

Denna besatthet av att ”förmänskliga” politiker genom lättsamma intervjuformat väcker viktiga frågor om mediernas roll i det demokratiska samtalet. I en tid präglad av komplexa samhällsutmaningar, polarisering och tilltagande populism, kanske det sista vi behöver är fler program som reducerar politiken till underhållning.

Istället för att fokusera på vilken musik partiledarna föredrar eller vilka tv-serier de följer, skulle kanske resurser och sändningstid kunna ägnas åt fördjupade diskussioner om välfärdsfrågor, klimatomställning, integration och Sveriges roll i en föränderlig värld. Den rådande bristen på allvar i samhällsdebatten är ett problem som dessa underhållningskoncept snarare förstärker än motverkar.