Nathan Shachar: Kungligt besök i Ceuta del av ömtålig politisk kalkyl

På tisdagen anländer kung Felipe VI och drottning Letizia till Ceuta, den spanska exklaven på Nordafrikas kust. Besöket sker nästan tjugo år efter att kungens föräldrar, Juan Carlos I och drottning Sofia, genomförde samma resa – en resa som utlöste en svår diplomatisk kris med Marocko. Då kallade kung Mohamed VI hem sin ambassadör i Madrid och mobiliserade den regimtrogna pressen mot Spanien. Den här gången väntas reaktionen bli lugnare.

Ceuta och grannstaden Melilla har länge varit en het punkt i relationerna mellan Spanien och Marocko. Rabat gör anspråk på båda städerna och betraktar dem som ockuperade marockanskt område, medan Spanien ser dem som en del av sitt territorium. FN har inte ställt sig bakom Marockos anspråk. Exklaverna är strategiskt viktiga eftersom de utgör EU:s enda landgräns med Afrika. Det gör dem till en central plats för migration, gränskontroll och handel mellan kontinenterna.

Pedro Sánchez, som varit spansk premiärminister i flera år, har medvetet avstyrt kungabesök i exklaverna. Anledningen är tydlig: frågan riskerar att stöta sig med Marocko, en granne som Spanien behöver samarbeta med för att hålla migrationstrycket nere. Därför ses tisdagens besök som en markering, men också som ett tecken på att det politiska trycket blivit för starkt.

Orsaken är delvis den senaste migrationskrisen. I slutet av juli tog sig nära 100 000 personer in i Ceuta, samtidigt som marockanska myndigheter enligt uppgifter antingen hjälpte till eller avstod från att ingripa. Krisen skadade Sánchez politiskt och gav högerpopulistiska Vox nytt bränsle. Vox, som går framåt i opinionen, har krävt en kunglig markering i det som Spanien ser som suveränt territorium. För regeringen har besöket därmed blivit ett sätt att få bort frågan från den politiska dagordningen inför valet.

Relationen mellan Madrid och Rabat präglas samtidigt av en rad motstridiga intressen. Sánchez har gjort flera eftergifter för att hålla Mohamed VI på gott humör. Ett exempel är förslaget om ett gemensamt spansk-portugisisk-marockanskt värdskap för fotbolls-VM 2030. Ett annat är det historiska beslutet 2022 att sluta stödja saharawifolkets krav på självständighet i Västsahara, den forna spanska kolonin som till största delen kontrolleras av Marocko. Beslutet chockerade vänstern i Spanien och sågs som en stor gåva till Rabat.

Ändå har förtroendet varit skört. Strax efter att Sánchez lagt fram sin nya Västsaharalinje bjöd Mohamed VI in honom till ett möte, men tog sedan inte emot honom. Den sortens markeringar visar hur svårt det är för Madrid att balansera suveränitetsfrågan mot behovet av ett fungerande samarbete med Marocko.

Under kungaparets besök i Ceuta kommer säkerheten sannolikt att vara hög. Migrationskrisen i somras visade hur snabbt situationen vid gränsen kan eskalera och hur Rabat kan använda gränsen som ett politiskt verktyg. För invånarna i Ceuta är kungabesöket en bekräftelse på att staden tillhör Spanien, men det förändrar inte den grundläggande konflikten. Marocko gör fortfarande anspråk på området och frågan om Västsahara fortsätter att påverka relationen långt bortom migrationspolitiken.

Enligt bedömare vill Mohamed VI inte se Sánchez förlora valet i november. Riskerna med en ny och mindre förutsägbar spansk regering väger sannolikt tyngre än att protestera mot kungabesöket. Men Makhzen, den inre krets av rådgivare och vänner som omger den marockanska kungen, lär ändå följa resan noga. Varje steg kan få diplomatiska konsekvenser.

Kungaparets resa handlar därför om mer än en symbolisk markering. Den är en prövning av två länders förmåga att hantera en konflikt där båda sidor har mycket att förlora. Spanien vill upprätthålla kontrollen över sina exklaver och samtidigt behålla Marocko som partner i kampen mot migration. Marocko vill å sin sida visa att frågan om Ceuta och Melilla fortfarande är levande, men utan att riskera de ekonomiska och politiska fördelar som samarbetet med EU ger.

Ceuta blir med andra ord en påminnelse om att den sydspanska gränsen inte bara är en geografisk linje. Den är en arena för maktspel, migration och gamla koloniala motsättningar som fortsätter att forma dagens politik.