Spaniens regering pressad från vänster och höger efter tågtragedin

Kravet på Spaniens transportminister Óscar Puente att avgå växer sig allt starkare, bara dagar före valet den 29 november. Den hårdaste kritiken kommer från Ada Colau, ledare för sex vänsterpartier som går till val på en gemensam lista. I sociala medier har hon konstaterat att det inte är rimligt att 69 människor mister livet till följd av ett systemfel utan att någon tar det politiska ansvaret.

Årets två tågolyckor – den första i Adamuz i januari, där 46 personer omkom, och den senaste på samma sträcka – har sammanlagt krävt 69 dödsoffer. Därutöver har en rad mindre tillbud rapporterats. Händelserna har kastat en skugga över såväl regeringen som det statsägda järnvägsbolaget Renfe.

Premiärminister Pedro Sánchez befinner sig nu i ett svårt läge. Från både höger och vänster pressas han att offra sin nära medarbetare Puente. Hittills har Sánchez dock hållit fast vid sin vanliga taktik: att inte ge efter för krav på ministrars avgång, trots mediernas och opinionens påtryckningar. Han har tidigare hellre sparkat medarbetare internt än gjort det under yttre politiskt tryck.

Puente har valt att lägga skulden på personalen vid trafikledningscentralen i Madrid, där landets tågtrafik övervakas. Redan efter Adamuz-olyckan var budskapet detsamma – de skyldiga fanns bland tjänstemännen, inte hos ministern eller regeringen. Den beskrivningen har retat gallfeber på de stora fackförbunden, som annars är nära bundsförvanter till Socialistpartiet (PSOE). Fackens talespersoner avfärdar Puentes karakterisering av olyckan som ett ”obegripligt misstag” och kräver i stället en översyn av hela säkerhetssystemet.

Bakom den politiska krisen ligger en bredare samhällsfråga. Spaniens snabbtågsnät AVE har på mindre än två decennier förändrat landets transportlandskap och är i dag ett av de mest omfattande i Europa. Nätet förbinder Madrid med bland annat Sevilla, Barcelona, Valencia och Málaga och har avlastat de hårt belastade landsvägarna samtidigt som inrikesflyget fått konkurrens på flera linjer.

Men förtroendet för järnvägen är nu skakat. Efter Adamuz-olyckan sjönk antalet passagerare på linjen Madrid–Sevilla med 30 procent. Den senaste olyckan, som inträffade på samma höghastighetssträcka, väntas få minst lika allvarliga psykologiska effekter. Resenärer väljer allt oftare bil eller flyg, vilket i förlängningen kan få både trafikpolitiska och ekonomiska konsekvenser. En varaktig minskning av tågresandet skulle öka vägslitaget, höja koldioxidutsläppen och försvaga Renfes ekonomi.

Renfe, ett av Spaniens viktigaste statsföretag, har länge varit en symbol för landets modernisering. Bolaget har också blivit en exportframgång med snabbtågskontrakt i bland annat Saudiarabien och Mexiko. En kris som den nuvarande riskerar att skada varumärket både inhemskt och internationellt.

Kritiken mot regeringens hantering av olyckorna handlar dock inte bara om ansvarsutkrävande. Den har också blivit en valfråga. Socialistregeringens förhoppning är att järnvägens problem inte ska dominera debatten inför valet, men hittills har utvecklingen visat på motsatsen. Valet, där flera vänsterpartier går samman på en gemensam lista under Ada Colaus ledning, kan komma att påverkas av väljarnas syn på hur makthavarna hanterat en av de värsta tågkatastroferna i modern spansk historia.

Frågan är nu om Sánchez kommer att vika sig för trycket. Historiskt har han varit obenägen att offra ministrar när opinionen krävt det, men med valet i antågande och ett allt hårdare politiskt klimat kan situationen bli svår att hantera. För Puente, som försvarat sig med att han varken kan eller bör ta ansvar för enskilda anställdas misstag, återstår att se om han får sitta kvar. För de familjer som förlorat anhöriga i årets två olyckor är frågan om ansvar och systemfel långt ifrån stängd.