Peter Alestig: Trumps krig mot Iran har skapat klimathistoria

För första gången sedan industrialiseringens början pekar de globala kurvorna i en ny riktning: världsekonomin växer samtidigt som koldioxidutsläppen minskar. Enligt den årliga rapporten Global Carbon Budget väntas utsläppen från fossila bränslen sjunka med 0,4 procent i år, medan Internationella valutafonden (IMF) räknar med fortsatt tillväxt. Minskningen är liten, men uppmärksammad eftersom utsläppen tidigare bara har fallit under globala kriser, som finanskrisen eller pandemin.

Det länge omtalade målet – att bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt och utsläpp – har beskrivits som klimatomställningens heliga graal. Nu syns de första konturerna av det. Bakgrunden är en utveckling inom förnybar energi som överträffat alla prognoser. När det internationella energiorganet IEA 2015 gjorde sin prognos för solkraft bedömdes världen ha 420 gigawatt installerad kapacitet år 2025. Greenpeace radikala scenario Energy [r]evolution räknade med 1 603 gigawatt. I augusti passerade världen 3 000 gigawatt solceller – nästan dubbelt så mycket som Greenpeace vågat drömma om, och omkring sju gånger mer än den samlade effekten hos världens kärnkraftverk. Liknelsen haltar något, eftersom solceller inte producerar el dygnet runt, men den visar ändå hur explosionsartad utbyggnaden har varit.

Kina har varit den stora motorn. Landet har i dag fem gånger mer installerad förnybar kapacitet än USA, som ligger tvåa i världen. Genom storskalig tillverkning har kinesiska företag pressat priserna på solpaneler, vindkraftverk och batterier så hårt att tekniken blivit tillgänglig också för länder med begränsade klimatbudgetar. Den kinesiska prisdumpningen har på så sätt blivit en global accelerator för omställningen.

Ändå har utsläppen fram till nu bara fortsatt uppåt. Förra året blev ett rekordår för sol- och vindkraft, men också för olja, naturgas och kolkraft. Förnybar energi har adderats till en växande fossil energiförsörjning snarare än ersatt den. Flera bedömare har därför talat om en energiaddition i stället för en energiomställning.

Det som gör årets siffror annorlunda är två samtidiga utvecklingar. Dels den fortsatta utbyggnaden av förnybar energi, dels den kraftiga prisökningen på fossila bränslen efter den militära attack mot Iran som USA under Donald Trump och Israel genomförde. Prischocken på de globala råvarumarknaderna har i praktiken fungerat som en global klimatskatt på olja och naturgas, även om den har sitt ursprung i krig snarare än klimatpolitik. Utan den hade utsläppen sannolikt fortsatt att växa, trots alla solpaneler.

Bilden är dock inte entydig. Flera länder ökar användningen av kolkraft för att säkra tillgången på energi i ett oroligt geopolitiskt läge. Men minskningen av olja och naturgas är större än ökningen av kol, enligt Global Carbon Budget. Därför väntas nettoutsläppen ändå minska i år.

Frågan är om detta är det historiska trendbrott som klimatforskare har väntat på. Flera bedömare varnar för att vändningen kan vara tillfällig. Om konflikten kring Iran dämpas och energipriserna faller, finns en överhängande risk att utsläppen tar ny fart. En liknande rekyl syntes efter finanskrisen och pandemin. Då sjönk utsläppen för att sedan stiga igen när ekonomin återhämtade sig.

2026 kan ändå ge en viktig lärdom. För att bryta sambandet mellan tillväxt och utsläpp räcker det inte med att bygga ut fossilfri energi. Det krävs också kraftfulla styrmedel som gör fossila bränslen dyrare. Prischocken efter Irankriget är inget att önska sig, men den visar att ekonomiska incitament fungerar. Kombinationen av teknikutveckling och politik är inte lika vacker som idén om en enda lösning – men den är bevisligen den väg som leder framåt.